Fortfarande overkligt

Nu har vi snart varit här en vecka och det har varit så otroligt spännande. Burundi är magiskt vackert, det är så grönt och frodigt överallt! Människorna är fantastiskt trevliga och hjälpsamma och maten är alldeles för god! Ni kommer inte känna igen mig när jag kommer hem, men ser ni en heffaklump som rullar fram på Jönköpings gator i maj så är det förmodligen jag… *s*

Huset vi bor i är toppen! Vi delar rum två och två, jag är sambo med Sebbe. Vi verkar vara på samma nivå när det gäller ordning och reda och det är vi två som verkar sova bäst här.

Det hade annars kunnat vara lite klurigt med sömnen. Det är ruggigt varmt när man går och lägger sig, ca 30 grader, och det finns inte tillstymmelse till fläkt eller air condition. Syrsorna håller konsert tillsammans med grodorna, den muslimske böneutroparen gör sig hörd lite då och då, nattklubben bredvid slutar spela någon gång mellan 02.00 och 05.00 och strax därefter tar kyrkosången vid. Alltsammans ackompanjeras av alla bil- och motorcykelförare som tutar för att uppmärksammas. Har man riktig tur så kan även en grupp soldater eller ett fotbollslag springa sjungandes förbi. Trots allt detta sover jag som en gris! Får nog spela in lite ljud och ta med mig hem…

Som jag sa är maten fantastisk! Oavsett om den tillagas på restaurang, hemma hos någon av våra nya vänner eller av vår egen kock Manjuz så är det gudomligt. Vanligtvis serveras både ris och potatis och kött och fisk. Varför nöja sig med bara det ena. Grönsallad får man nästan alltid till också. Och frukten sen! Varför har vi inte mango och ananaser som är så otroligt söta hemma för???

Idag, 10 mars, har jag börjat jobba. Eller jobba och jobba, jag har blivit placerad på en besöksstol inne på ett kontor och fått ett engelskt/franskt/kirundi-lexikon att läsa. Efter en timme tröttnade jag och började skriva på datorn i stället. I eftermiddag ska jag träffa en kanadensisk kvinna, Alli, förhoppningsvis ger det lite mer. Emily ligger hemma med sönderbrända fötter efter gårdagens besök på stranden. Afrikas sol tar hårt!

På tal om stranden, vi har ett par gånger varit och badat på ett ställe vid Tanganyika-sjön som heter Bora Bora. Det är så otroligt fint, kunde lika gärna vara i Thailand eller nåt annat semesterparadis. Igår var Francis, Emily, Sofie och jag ensamma där så vi hade hela soldäcket och poolen för oss själva. Lyxigt! Jag lägger ut bilder så ni kan se själva hur vackert det är. Det känns dock lite märkligt att kunna se över till Kongo-bergen och veta att det är det inte fullt så mysigt…

Mindre mysigt är också alla barnen som går och tigger och personer som har skadats på ett eller annat vis. Det är mycket sånt här! Häromdagen såg Francis och Sofie en bussolycka, det verkade inte ha gått så bra för en del av dem. Innan jag åkte var jag rätt så orolig för att det inte skulle vara så säkert här, att man skulle märka av konflikten på ett obehagligt sätt eller bli uppäten av mysko djur. Men det är bara att inse att om jag kilar vidare så är det mer troligt att det är fordon inblandade, folk kör verkligen som galningar här. Jag har ändå varit i storstäder där trafiken varit kaotisk men de kommer inte ens i närheten av Bujumbura. Det är med fara för livet man tar sig till stan…

Som ni förstår leker livet här än så länge. Det som är lite trist är att jag inte tycks kunna få sms till mitt burundiska nummer så om jag inte svarar så är det inte för att jag har blivit styv i korken…

Ha det gott, alla därhemma! Jag saknar er!

Kramar