En helt normal vecka. Eller?

Ja, förra veckan bestod, liksom tidigare veckor, av lika delar intensitet och improduktivitet.

På måndagen gjorde Emily och jag studiebesök på THARS (Trauma and Healing Reconciliation Services) vilket var väldigt fruktsamt för min del. Jag ska få intervjua flera av personalen där till mitt arbete. Toppen! Efter det anmälde vi vår vistelse i Burundi på den belgiska ambassaden, man ska visst göra det så man finns med i beräkningarna ifall något skulle hända. Det känns bra! 🙂

Efter ambassadbesöket lyckades vi sabba en inspelning på Bora Bora, se en naken akrobat på två meters håll på stranden (man blir lite förvånad när man hör ett pssst-ljud bakom sig, vänder sig om och ser en naken man komma hjulandes mot en) och äta en lunch bestående av råa pommes som tagit över en timme att få in på en fallfärdig båt på stranden vid Saga Place. En annorlunda dag helt enkelt.

På tisdagen lärde jag mig att planer snabbt kan ändras men att det inte är så viktigt att meddela detta. Tålamod, Pia, tålamod…

På onsdagen lyckades jag i alla fall komma iväg söderut. Bussresan gick betydligt smidigare den här gången. Dels åkte vi inte så långt, Guy och jag hoppade av i Nyanza-Lac, dels kunde jag ha mina fötter delvis på golvet. Lättnad!

I Nyanza-Lac lämnade vi av mediciner till apoteket i Hangarbyggnaden, fotade hangaren och överlämnade set med skottkärra, besprutningsapparat och spik till lokalbefolkningen. 10 set per 100 personer berättade Guy för mig och det fanns 29 set totalt.
Jag roade mig återigen med ett litet barn, en supersöt liten tjej på dryga året. Hon var inte alls blyg utan kom och satte sig i mitt knä och tittade förundrat på mig med sina stora bruna ögon. Hennes mamma uppmuntrade henne att komma fram till mig och det var första gången jag var med om det sen jag kom till Burundi. Vid ett tillfälle sa mamman till flickan att lämna en liten blomma till mig och det gjorde flickan utan att tveka. Hon fick då en av mina muffins och blev alldeles lycklig. Jag såg hur mamman bröt av hälften ungefär av muffinsen och knöt in i kjolen för att förmodligen ta med hem till någon därhemma. När jag satt och lekte med flickan kändes det som om halva byn stod och kikade in genom dörren, det var lite märkligt.

Jag gav bort kexen som jag hade med mig också och gissa om jag blev poppis. Jag antar att det var dumt men jag tyckte det var kul att få ge något litet till dem. Resultatet var ju ändå detsamma, ett massivt gäng som tittar bedjande på mig och sträcker ut en hand för att få en slant eller matbit. Det spelar ingen roll om man ger eller inte, alla hoppas i alla fall på att få något vart man än kommer. Så är det att vara mzungo i det här landet.

Torsdagen var Guy borta så då tillbringade jag min dag med att titta på en hel säsong av Scrubs. Smart? Njae. Effektivt? Inte det minsta! Gott för psyket? Absolut! 🙂
Fredagen tillbringade jag med FN-folk som jag lärde känna på torsdagskvällen i Makamba. De skulle liksom jag åka till Bujumbura på fredagen så de frågade om jag ville åka med dem. Valet mellan att sitta på en överfull buss med stenstoppade dynor eller att åka i en stor FN-bil med plats som både räcker och blir över var inte så svårt. Dessutom var de väldigt trevliga människor, trots att de envisades att tala franska med mig. *s*

Vi stannade och fotade en del hantverksprojekt på vägen, bla tvåltillverkning i Rumonge. Det var hur varmt som helst på gården och materialen luktade hemskt illa, förmodligen inte den bästa arbetsmiljön. På gården torkade de något som såg ut som kaffebönor (det var palmfrön, visade det sig senare) men det är oljan inuti som man använder i tvåltillverkningen. Det stod oljefat med kaustiksoda, det var kvarnar och blandare men jag förstod inte vad allt användes till. Franska är som sagt inte min grej. En kille kom fram och frågade om han kunde få mitt telefonnummer och när jag frågade varför, svarade han att han ville att jag skulle föra över pengar till honom. Han var ju åtminstone ärlig med sina baktankar… *s*

Efter det besökte vi en palmolja-tillverkning. Först fick vi en guidad tur och sen pratade vi med Ingo, den tekniske direktören. Han var en otroligt karismatisk man i 45-årsåldern. Tysk pappa, spansk mamma och uppvuxen i Burundi. Talade flytande franska, tyska, engelska och spanska. Förmodligen kirundi också. Avundsjuk! Hans hjärteämne var medicinalväxter och han talade varmt om en ört som han odlade. Den skyddar mot malaria och hjälper oroliga magar. Vi fick varsin påse så den ska testas!

I lördags var det påskafton och vi firade med att ligga på stranden och sola och bada och senare på kvällen med en god middag på Restaurang Ubuntu (där man kan se flodhästar om man har tur, vilket vi inte har när vi är där). Hur firade ni? 🙂

Kram på er alla därhemma!