Öken.

Efter ett par otroligt kalla nätter i den lilla staden (läs hålan) Uyuni är det äntligen dags för vår tur ut i öknen. Glada då vi fått plats på det företag som haft bäst rykte om sig. Och väl förberedda då vi köpt varmare mössor och vantar, raggsockor samt hyrt sovsäckar då vi hört att det kan bli väldigt kallt. Turen pågår under 3 dagar och ska ta oss från Uyuni igenom saltöknen och vidare ner till San Pedro de Atacama i norra Chile. Förrutom chauffören Silvio är vi totalt 6 stycken, Hanna som rest , med oss från La Paz, hennes kompis Cece som flygit ner från Cusco samt ett tyskt par. Vi var lite oroliga från början över denna tur då det inte är allt för ovanligt att chaufförerna kör onyktra och det händer en hel del olyckor. Men vi lugnades snabbt då vår chaufför verkligen hade koll på läget och var jätte organiserad. Det viktigaste av allt var att vi skakade av våra skor och varje sekund som blev över använde han till att polera bilen.

Så…. turen började med ett stopp förbi tågkyrkogården där Bolivias första tåg var samlade, ungefär en 15 minuter utanför Uyuni. Vidare till en liten by där man kunde göra de sista nödvändiga inköpen för resan. Efter en bilfärd på över en dryg timme möts vi av ett bländande ljus. Framför oss så långt vi kan se breder den berömda 110 meter tjocka saltöknen ut sig, omgiven av vulkaner och några öar här och var. Som alltid är det svårt att ta in det i verkligheten, att det som man så många gånger sett på bild faktiskt är precis framför en.
Efter ett tag kommer vi fram till ön Incahuasi, en ö mitt i öknen full med gigantiska kaktusar. Här blir vi serverade lunch, lamastek grönsaker och potatis, innan vi får gå en promenad runt omkring på ön. Efter besöket på ön kör vi en bit och får sedan stanna för att ta alla kort vi vill, snart är det nämligen slut på saltöken. Kvällen spenderar vi på ett salthotell vilket till vår glädje inte var hysteriskt kallt. Tråkigt nog så åkte jag på en släng av magsjuka som tack o lov gick över till dagen efter.

Dag 2, här visste vi inte riktigt vad vi skulle förvänta oss, nu var det ju slut på saltöknen, hur speciellt kunde resten vara? Men oj så överraskade vi blev!. Vi visste att vi skulle åka mellan icke aktiva vulkaner, men vilka vulkaner sen, de absolut vackraste jag sett. Tänk er mjuka berg som ser ut att vara målade med oljefärg i massa olika färger och nyanser som nästan ser ut att bilda paisley mönster. De olika miljöerna avlöser varandra, ena sekunden omges vi av canyons med otroliga stenformationer och nästa åker vi genom enorma sandöken landskap. Efter lunchen som vi snabbt trycker i oss när vi försöker ta lä bakom buskarna fortsätter vi mot en rad olika sjöar. Och vi får till vår glädje se flamingos, trodde inte det då häckningssäsongen inte är förrän i november. Sen åker vi vidare mot de röda sjöarna, vattnet är rött pga alla mineraler och organismer i vattnet. Under dagen når vi även den högsta punkten för hela resan på 4900 m, och som det var kallt.
Sista stoppet för dagen var vid det berömda stenträdet. Massa olika stenformationer där vind och snö kommit att forma en till ett träd. Sedan åker vi vidare mot vårt boende för natten vilket var allt annat än varmt. Under kvällen börjar det snöa, säsongens första snö. Och vi möts på morgonen av -10 grader.

Tanken var att vi den sista morgonen skulle besöka geijsrar och heta källor på vägen till gränsen till Chile. Men då det snöat så mycket under natten blev planerns ändrade och vi var tvungna att åka till en gräns på betydligt lägre nivå. Färden dit var lite halvläskig då man inte kunde se något på vissa sträckor. Fick även stanna och dra upp en bil med lokalbor som kört av vägen. Framme vid gränsen var det verkligen iskallt då det blåste massor och av någon anledning fick vi inte gå in i den nya bussen på en timme, burr. Att ta sig över gränsen var jobbigare än vanligt då de skulle gå igenom allt bagage. När vi kommit lite mer än halvvägs till San Pedro de Atacama blir vi stående längs vägen pga sandstorm.

San Pedro de Atacama är verkligen en liten håla mitt ute i öknen, hit åker man för att göra turer. När man är ute och reser så här är ju lite av charmen att vad som helst kan hända och att man är rätt så flexibel, men ibland kan det bli rätt så tröttsamt. Vädret fortsätter att vara märkligt, ena dagen är det sandstorm och man blir verkligen piskad och har sand exakt överallt när man går ut. Och härromdagen vräkte snö ner.

Fick precis veta att det snöade lite grann i augusti görra året annars var det 28 år sedan, och vi är ju för tusan mitt ute i öknen här ska det inte vara någon snö. Detta väder har bland annat resultat i att alla turer är inställda. Vi skulle dessutom ha korsat gränsen till norra Argentina på tisdag, men det går inte några bussar dit pga snön. Med andra ord nya planer. På tisdag kommer vi (jag, Alex & Hanna) sätta oss på en 24 timmars buss mot Valparaiso som ligger längs kusten i mellersta Chile.

Så det vi roar oss med om dagarna är att äta mat som är helt fantastiskt god men dyr (allt är riktigt dyrt här pga turismen). Och på kvällarna faschineras vi av den stjärnklara himlen, sällan man ser så många stjärnor så tydligt.

Idag blir det till att packa ihop sig och försöka hitta proviant för morgondagen. Tydligen så serveras det ingen mat på bussen eller görs några stopp, puh.