Vandring i Colca Canyon, Peru

Enligt Thomas finns det hur mycket som helst att se och göra i Peru. Men något som han varmt rekommenderar är att genomföra en hiking i ”Colca canyon”. Otroliga landskap och vandring i en canyon omsluten av magnifika berg är bara en del av upplevelsen. Med andra ord om du funderar på att resa till Peru, läs detta och låt dig inspireras!

Den naturliga startpunkten inför en tur till Colca canyon är staden Arequipa i södra delen av landet. Om man vill kan man ta en buss på egen hand till den lilla byn Cabanaconde, som ligger på toppen av den magnifika dalen, eller göra som vi gjorde denna gången, boka en två-dagars-tur med guide. I Arequipa är det inga som helst problem att hitta olika turer ut till canyonen. Vi hade turen att hitta en ganska billig tur med en helkul guide vid namn Andrés. Innan solens uppgång morgonen därpå började våran färd mot Cabanaconde och Colca Canyon.

Resan från Arequipa tar en stund, kanske 4-5 timmar. Det kan verka som en lång tid, men man inser snabbt att 5 timmar på en buss i Sydamerika är som att åka till den lokala ICA-butiken här hemma. Något man dock ska vara beredd på är dåliga och slingriga vägar längs med branta bergsväggar. Och något man måste lära sig, en bussresa i Sydamerika får ta den tid det tar. Ta det bara lugnt och stressa ner, för fram kommer man, även om det tar åtskilliga timmar många gånger.Och fram kom även vi denna gång, om än lite mer tacksamma än vanligt.

På vägen körde vi förbi en totalkvaddad buss som hade krockat med en lastbil på dem smala, slingriga serpentinvägarna. När vi kom fram till vårt frukostställe i Cabanaconde berättade ägaren till det lilla hostelet att många hade fått sätta livet till i olyckan. Med vetskapen att det lika gärna kunde varit våran buss tackade jag, inte gud, men högre makter om det mot min tro skulle finnas några.

Jag slog bort tankarna från det tråkiga som hade hänt och bekantade mig istället med mina tre nya vänner som skulle med på turen. Totalt var vi 5 st. Jag, min reskamrat, en australiensare, en tysk och våran redan nämda guide, Andrés.Promenaden från byn till toppen av Colca Canyon var inte särskilt lång utan funkade mer som en aptitretare inför det som väntade.

När vi kom fram till den plats då det egentligen var dags att gå neråt dalen gick vi inte neråt utan stannade och häpnade över det våra ögon fastnade på, nämligen den makalösa utsikt Colca Canyon visade prov på. Ingen bild kan förklara, men det kan ge en hint hur enastående och maffigt det var. När våra hjärnor hade tagit in bilden och för evigt satt den i det mänskliga fotominnet började vi så smått vandra neråt. Mot bäcken, forsen eller vad det nu var långt där nere.

Colca Canyon besöks endast till fots och det är en ganska tuff och lång vandring. Om man ska hinna besöka båda sidorna om den lilla floden som finns längst ner måste man övernatta nånstans på vägen. Eftersom boende ingick i vår tur tänkte vi inte särskilt mycket på det, men om man bestämmer sig för att gå själv finns det dock två små byar på ena sidan av dalen. I alla fall den ena av de två har ett litet hostel som erbjuder ett litet rum för natten.

Alternativt kan man övernatta i ”Oasis”, ett litet grönområde mitt i den ökenliknande miljön som annars tar överhanden i Colca Canyon. Där finns det några simpla vasshyddor med lika simpla sängar, en dusch med uppfriskande iskallt vatten, ett utedass, en liten pool med lika kallt vatten som i duschen, ett litet kök och inte minst en liten trevlig grupp männsikor som jobbar där med bl.a. uppgiften att laga mat. Eftersom vi ingick i en tur med inkluderat boende och vi var där under lågsäsong ska jag uppriktigt säga att jag inte vet hur pass uppbokat det är med sängplatser under högsäsong.

Vandringen nerför är inte spikrak på något sätt utan de dammiga stigarna slingrar sig som en lång orm längs med bergsväggen. Detta gör att vandringen tar längre tid men tanken är ju givetvis att göra det mindre brant. För turisterna, men också för de fåtal som bor i byarna i dalen och som ska gå upp till Cabanaconde för att skaffa mat eller andra livsviktiga saker som t.ex. stearinljus. Elektricitet är något som människorna i Colca Canyon inte är förunnade och då kan det vara bra att ha alternativa ljuskällor när mökret tränger på. En sak att tänka på när man möter lokalbefolkningen på stigarna är att hålla sig intill bergsväggen då dom oftast har med sig en packåsna på sin vandring.

Om man skulle bli undantryckt av åsnan blir man då inknuffad i väggen och inte nerför ett stup. En väsentlig skillnad, jag lovar!Vår vandring ner till botten tog flera timmar men då stressade vi inte på något sätt. Vi tyckte det var bättre att försöka ta till sig stunden och stanna till då och då för att insupa atmosfären. Och att sitta på en sten mitt i ett naturens under, som Colca canyon, är riktigt mäktigt! Att höra fåglars ”skriande” eka mellan bergen är en häftig upplevelse som hjälpte till att förstå hur stort det verkligen var.

När vi då slutligen kom ner till vattnet var det dags för en lång paus. Det var underbart skönt att ta av sig sina dammiga skor och doppa de stinkande och av strumporna luddiga fötterna ner i det iskalla vattnet. Att vattnet var så kallt berodde enligt vår guide att det var smält-vatten från Anderna. Men att det var så kallt gjorde ingenting eftersom det då var än mer uppfriskande för de något för stunden ömma fötterna. Att ta ett dopp var dock inte aktuellt.

När vi efter en halvtimme, trekvart hade legat och slumrat till på det stora stenblocket var det dags att gå över den något knaggliga träbron som ledde till andra sidan.Denna del visade prov på lite mer växtlighet och det var lite lummigare och mysigare på vägen fram. Efter en inte allt för lång stund kom vi fram till en liten spartansk by som snarare var en samling hus och inte en by. I alla fall var det dags för mat i ett av de små husen. Hos en lokal familj bjöds det på, som så ofta i Peru, alpaca-stek.

Maten var jättegod och en välbehövlig energikick inför den sista biten som var ett par timmar lång. Vi lämnade familjen vi hade ätit hos med ett leende på läpparna, tack vare den goda maten och det oehört trevliga bemötandet vi fick.Vi gick från det lite lummigare området och den mer öken/savannliknande miljön från andra sidan canyonen tog över igen. Ganska snart var vi återigen framme vid en liten by. Denna gång så pass stor att den verkligen kan kallas by. Där pausade vi vid ett litet torg där bl.a. Colca canyons enda telefon var belägen.

Vår nya vän, tysken, som hade rest till Peru för att forska i sydamerikas telefoni var extra nyfiken på den lilla apparaten som vi andra tyckte var en helt vanlig telefon, om än lite gammalmodig. Efter lite inhandling av nytt vatten började vi vandra den allra sista biten mot nattlägret. Återigen närmade vi oss bäcken längst ner och återigen blev miljön runt om oss grönare. Vi såg vårt boende närma sig för varje steg vi tog och husen där nere blev större och större för varje steg vi tog. När vi kom till den lilla bro som tog oss över till lägret möttes vi av vackra vattenfall längs med bergsväggen, och den friska vinden som tog tag i oss var underbart skön. Äntligen framme efter många timmars strävsam vandring!

Kvällen vid lägret blev underbar. Förutom vårt gäng var det bara några enstaka andra turister och tillsammans med de och den sköna personalen på stället spelade vi volleyboll där vi bokstavligt talat halkade runt i åsnebajs. De rejäla kakorna av skit var dock torkade så det var inget som störde någon. Man var redan så smutsig i alla fall. Istället koncentrerade vi oss på volleybollen och den kommande fotbollsmatchen som följde därpå. Efter en stortånagel mindre var den efterföljande duschen riktigt riktigt…..kall. Men skön.

Med nya vänner var kvällsmaten som följde en gemytlig historia och vi satt uppe hela kvällen och en bra bit in på natten. Några timmars riktigt bra sömn i våra vassängar väntade innan det var dags att stiga upp klockan 03.00 morgonen därpå för att bestiga den ena bergsväggen upp mot Cabanaconde igen. Min medhavda ficklampa strejkade i mökret som var total. Jag fick helt enkelt försöka treva mig fram i de andras ljusstrålar, vilket inte var det enklaste.

Snart blev det dock gryning och efter 2-3 timmar var vi uppe på toppen igen. Precis lagom till soluppgången över Colca Canyon som fick mig att glömma vad jag hette för stunden. Kort sagt var det magiskt!

En enkel promenad tillbaka till Cabanaconde, för en välbehövlig frukost, fick avsluta vår Colca Canyon-upplevelse denna gång. På vägen tillbaka till Arequipa hade vi turen att få se andernas stolthet i luften, kondoren. En mäktig avslutning på två underbara dagar!