Maccu Pichu

Jonatan berättar om när han besökte en av världens vackraste sevärdheter; Maccu Pichu.

Man kan nå den förlorade inkastaden Maccu Pichu på flera sätt: med tåg från Cusco, genom att vandra den klassiska inkaleden eller att välja någon av de alternativa lederna.
 
Vi valde att göra det på det traditionella sättet och bokade knappa månaden i förväg en 4-dagarsvandring med en turistbyrå rekommenderad i vår kära guidebok. Trots att det var lågsäsong var detta lättare sagt än gjort. Den tredje byrån vi besökte hade plats och det var tydligen ren tur. För att bevara och skydda mindre ruiner och framför allt Maccu Pichu har man infört en begränsning på 500 personer per dag, därför har priserna stigit och man är tvungen att boka flera månader i förväg för att vara säker på en plats. Närmare 300 US dollar kostar den klassiska vandringen, men då ingår mat, transporter och utrustning.

Äventyret började kl 06.00 i Cusco där vi blev upphämtade på vårt hostel i en minibuss och vi åkte i närmare 2,5 timmar innan vi anlände till Km 82, startpunkten för vår vandring. Efter lite köande, kontroller av pass och biljetter samt lite information startade vår sju personer starka grupp.

Enligt guiden skulle dag ett vara ”easy peasy”, vilket visade sig stämma ända fram tills sista timmen, då vi vandrade spikrakt uppåt till nattens camp. Trötta och hungriga åt vi snabbt för att sedan krypa till säng. En typisk beskrivning av kvällarna under vandringen skulle det visa sig. På dryga 3300 m.ö.h tillbringades natten, nästan 900 höjdmeter högre än utgångspunkten.
 
Dag två skulle vara mardrömsdagen, men med sakta vandring och perfekt molnigt väder gick det över förväntan. Samtidigt som man tar höjdmeter efter höjdmeter förändras miljön runt, från en förhållandevis frodig miljö i behaglig temperatur till en kal och bergig där man behöver både jacka och mössa.
 
I takt med att dagarna gick förändrades både utsikten och naturen till ibland sagolika vyer.
Vi närmade oss Maccu Pichu, men på grund av ett jordras över den gamla leden blev vi tvungna att gå via staden Aguas Caliente, där vi sov tredje och sista natten. Ett hårt stengolv i en restaurang kändes för första och troligen enda gången i mitt liv otroligt skönt.
 
Upp igen kl 06.00, snabb frukost och småspringa till första bussen upp mot Maccu Pichu. Känns lite tråkigt att inte få vandra den sista biten, men man kan inte råda över yttre förutsättningar och eftersom vi åkte såpass tidigt fick vi ändå se soluppgången över den förlorade inkastaden. Fantastiskt är inte nog; stadens läge, utformning och den mystiska känslan gör det helt makalöst att se staden i gryningen. Vandringen var kanske det jobbigaste jag gjort i hela mitt liv, men efter denna belöning var det absolut värt det.
 
Efter en nästan tre timmar lång guidad tur får vi själva utforska staden, och sedan väntar en skön resa hem till hotellet i Cusco. Maccu Pichu är en magisk stad, och att göra en vandring för att sedan avsluta i den förlorade inkastaden är en perfekt kombination.