Kyla, coca och kondorer i Colca Canyon, Peru

”Titta, kondorer!” från Nationalteaterns Kåldolmar o Kalsipper är det närmaste jag tidigare kommit de stora fåglarna. Det enda jag tidigare vetat var att de skulle vara stora och mäktiga pippin, men där tog mina ornitologiska kunskaper slut. Så när jag och Sofia en julidag sitter på Hostal El Condor i Arequipa, och pratar om kondorer, bestämmer vi oss för att åka iväg och titta på dem i sin naturliga miljö.

En tidig måndagsmorgon i juli lämnar vi våra ryggsäckar hos señoren på El Condor, och ger oss av. Efter ett uppsamlingsheat runt om i staden är bussen full av 25 förväntansfulla gringos, och vi lämnar Arequipa bakom oss. Allt eftersom distansen mellan oss och civilisationen blir större och större, blir landskapet runt omkring oss bara vackrare och vackrare. Höga berg brer ut sig vart man än tittar, och den strålande solen bidrar till att göra dagen i det närmaste perfekt.
 
Cirka en och en halv timme efter avfärd är det dags för det första stoppet och det obligatoriska mate de coca. Ju högre upp över havsnivån man kommer är luften som bekant tunnare och tunnare, och i Peru befinner man sig ofta högt upp. Ibland till och med ännu högre. Alla människor klarar av denna påfrestning olika bra, och går det illa drabbas man av soroche, det vill säga höjdsjuka.

Man börjar hallucinera, huvudet känns som om det ska sprängas i småbitar, man vet inte vad som är upp och ner. Kort och gott, men får ett litet personligt helvete för en dag. Och det är då som de små torkade cocabladen kommer till välkommen hjälp. Peruanerna i Anderna har i evigheter druckit cocate och tuggat cocabladen för att öka syreupptagningen till hjärnan på höga höjder och undvika soroche. Visserligen kan man bli lite smålullig av en dos coca, men det är som Peruanerna säger; ” La hoja de coca no es droga!”

Vi dricker glatt upp vårt te, men eftersom det även går alldeles utmärkt att tugga på bladen, köper vi med oss var sin stor påse cocablad att spisa på de närmaste dagarna innan vi lämnar det lilla lantcaféet.

Sakta åker vi vidare i det torra landskapet, högre och högre upp. Bussen gungar fram och kastar runt passagerarna som en berg och dalbana på ett nöjesfällt. Då och då stöter vi på gamla herdar, som med sina flockar av lamor samsas med vår buss om utrymmet på den smala grusvägen. Eller är det verkligen lamor? Vår okunnighet gör att vi kallar alla de långhalsade fåren för lamor, men faktum är att det finns fyra olika typer av djur i familjen Camelids, nämligen alpaca, vicuñas, guanacos och just lama.

Då och då stannar vi till för att titta ut över det sagolikt vackra landskapet och i tysthet insupa magin som omger de mäktiga Anderna. Såsom utsiktsplatsen varifrån man kan se de tre vulkanerna Chanchani, Misti och Pichu Pichu. Och överallt ser vi en massa små pyramider på marken, uppbyggda av småsten, och får förklaringen att det är en sorts tradition/ritual man gör här uppe. Man plockar upp ett gäng småstenar, staplar de ovanpå varandra och vänder sig till en av bergstopparna för att önska sig något.
 
Framåt eftermiddagen kommer vi fram till Chivay, en liten liten by i bergen. Människorna ser härjade ut av allt hårt arbete och det tuffa klimatet, men alla har de ett leende på läpparna. Gubbarna i sina gamla slitna kostymer, ibland läsande en tidning, ibland diskuterande med andra och nästan alltid med en pipa i mungipan. Kvinnorna i färgglada kjolar och skjortor, alltid med en hatt på huvudet.

Och så alla barnen. Toviga i håret, med köldskadade kinder och rinnande näsor springer de runt och leker som vilka andra barn som helst. Precis som i alla andra samhällen i Peru, så finns det även i Chivay ett Plaza de Armas, knutpunkten och samlingsplatsen. För såväl människor som alla hundarna som springer löst runtomkring och för det mesta bara rår sig själva. På den lilla marknaden är det full kommers, som i det närmaste stannar av när del långe vite gringon, med blont hår ner till midjan och tatueringar på armarna uppenbarar sig. ”La vi kanske i för mycket coca-blad i morgon-teet?” verkar de förvånade Chivay-borna tänka.
 
Efter att solen och värmen försvunnit, och vi tagit på oss alla varma kläder vi har med oss sätter vi oss återigen i vår buss, och åker cirka fem km till de varma källorna för ett bad. Hit till baños termales kommer folk från närliggande byar för att koppla av lite, och i både inomhus- och utomhusbassängerna är det fullt med folk. Såklart hoppar vi ner i utomhuspoolen.

Med varma 40 grader i vattnet, på gränsen till minusgrader i luften och en nattsvart himmel täckt av tusentals stjärnor och klart lysande helmåne, blir det här kvällsdoppet en magisk upplevelse. Ångan ligger tätt över vattenytan, och vi bara sitter där och är. Och låter våra sargade kroppar återhämta sig lite. Inte förrän vi ser ut som stora bleka russin börjar våra röda huvuden jobba på nästa problem. Hur ska vi ta oss de tio metrarna från bassängen till omklädningsrummet utan att frysa till isbitar?

Det här badet gör våra trötta kroppar rättvisa, och tillbaka i Chivay är vi totalt utmattade och endast kapabla till att krypa till kojs. Trots att sängen är stenhård och minimal. Trots att det är så kallt att vi bäddar ner oss under tre tjocka filtar, fullt påklädda i stickade tröjor, mössa och vantar.
 

Redan 05:30 bankar en morgonpigg señor på dörren och skanderar ”Buenos diaz, hola!”. Det är dags att kravla oss upp ur sängen för en gemensam frukost med de andra. Och återigen får vi höra andra turister klaga på hur trötta de är på peruansk musik i allmänhet och panflöjter i synnerhet. Det som för oss är en naturlig del i helheten blir för andra ett störmomment och vi förvånas ännu en gång av folks nonchalans och respektlöshet inför andra kulturer. Speciellt som de har valt att åka till andra sidan jorden för att ta del av den.
 
Efter en stunds färd i vår skumpande buss stannar vi till vid en liten by för att hälsa på de envisa människorna som bor där. Hela byn spolades bort i stora skyfall för ett par år sedan, och byborna är nu i full färd med återuppbyggnaden. Hela tiden medvetna om att samma sak kommer att hända igen om några år. Kvinnorna här bär vita hattar med broderade djur på, helt olika de hattar vi vant oss vid hittills, och det har sin naturliga förklaring.

I pre-Inca tiden fanns det två olika stammar som höll på med huvuddeformationer här i bergen. Den ena formade sina huvuden avlånga, för att efterlikna berget de tillbad. De andra tillbad en hel bergskedja, och deformerade därmed sina huvuden på bredden. Med spanjorerna kom ett förbud för dessa traditioner, och det löste man helt enkelt genom att börja bära olika sorters hattar istället.
 
Så kommer vi då äntligen fram till Colca Canyon, där det redan är fullt med förväntansfulla människor. Dalen i sig är en del i ett fantastiskt landskap, och enligt vissa dubbelt så djup som nordamerikanernas stolthet Grand Canyon. En del av alla ornitologer-för-en-dag är utrustade med riktigt stora objektiv för att ta den optimala bilden, och längst ut på avsatserna är det i det närmaste krig om de bästa platserna.

Kondorerna sover i bergen och börjar dagen med att sola sig lite på avsatserna lite här och var i dalen, och redan när man ser de en meter stora bjässarna sitta där inser man deras storhet. Stolta och mäktiga ser de ut över och begrundar det landskap som de är herrar över. Så småningom verkar de tröttna på sin stillsamma morgon, spänner ut vingarna och ger sig ut på dagens första flygtur. Sakta börjar de segla fram och tillbaka. Och det är en imponerande syn. De ökar i höjd och fler och fler kondorer ansluter sig. De flyger närmare och närmare, som för att ta sig en ordentlig titt på alla som står och beskådar dem.

Som förstenade står vi där och tittar upp, när en jätte med fyra meter mellan vingspetsarna seglar förbi endast en bit över våra huvuden. Sakta, som i slow motion med huvudet vridandes fram och tillbaka studerar den oss. Kondorer föds bruna, för att vid cirka åtta års ålder skifta till svartvitt. Dryga halvtimmen pågår spektaklet, och som på ett kommando ger sig kondorerna av.

Till en annan dal eller slätt, där de kan hitta föda. När de väl hittar vad de vill ha, så äter de tydligen kopiösa mängder av as, varefter de blir för tunga för att lyfta. Då ska de hoppa runt och studsa, tills de är kapabla till att lätta och flyga hem igen. Detta hade varit en otroligt rolig syn, men den kan vi tyvärr inte ta del av. För oss återstår en långa resa med vackra vyer tillbaka till Arequipa.