Evita och vulkanerna

I denna artikel skriver Tobias om sitt besök i Arequipa i södra Peru. Vi får läsa om kondorer, majestätiska vulkaner och mötet med den karismatiske Evita.

Eva Luz är arton år men ser ut som max femton. Hon är vad man skulle kalla sockersöt med ögon som små plirande mangos och ett skratt som skulle kunna tillhöra en femåring. Hennes kropp är spröd och känslig med armar och ben som små bräckliga glasspinnar. Munnen är bred och vacker och rör sig smidigt och sensuellt när hon formar orden som jag så desperat försöker att förstå.

Jag träffar henne på Casa La Reyna i Arequipa där hon jobbar som städerska. Jag har turen att få ett av rummen uppe på hotellets tak och när jag pressat mig själv och ryggsäcken uppför den smala spiraltrappan så inser jag utan att ens ha sett rummet att jag förmodligen kommer att trivas rätt bra. Rummet visar sig vara enkelt med bara en tunn plåtdörr mellan mig och den andinska snålblåsten, men vad gör det när man bor granne med en av Perus högsta och mest tilltalande vulkaner.

El Misti, som hon heter, är förunderligt vacker med en nästan kompromisslös prakt som får en att sörja att man inte föddes som vulkan i detta liv. På släptåg har hon storebrorsan Chachani (6075 meter) och lillesyrran Pichu Pichu (5571 meter), och tillsammans utgör dessa tre jättar ett ständigt inslag i den vita staden, Arequipa, där jag kommer att tillbringa årets sista vecka.

”När månen separerades från jorden glömde den att ta med Arequipa”. Invånarnas lovord om sin stad vet ibland inga gränser, men är också långt ifrån obefogade. För visst är den vacker där den ligger försjunken i den bördiga dalen, skuldra mot skuldra med den snöklädda El Misti.

Precis som solen för Aztekerna så var bergen gudar för Inkarikets invånare. Och då detta var på en tid då gudarna var varken rättmätiga eller barmhärtiga så stod deras förbarmande över människorna i direkt relation till antalet blodsoffer. Sedan mitten av 50-talet har cirka 20 barnoffer hittats på lika många andinska bergstoppar runtom i Peru.

Den tveklöst mest kända är Juanita, isprinsessan, som för över 500 år sedan offrades på Volcan Ampato för att med sin jungfrudom skona området från högre makters förbannelse. Vill man stifta närmare bekantskap med denna frystorkade relik så anordnas guidade turer på Museo Santuarios Andinos. Är ni, som jag, i Arequipa i januari, får ni dock hålla till godo med hennes mindre charmerande ”stand in-mumie”. Från januari till april är nämligen stjärnan själv borta för årlig renovering.

Om jag från hotelltaket sveper med blicken västerut så tornar en stadsbild av nästan orientaliskt snitt upp sig. Kyrkor med mjukt välvda kupoler sticker upp mellan husen, och framför de vitkalkade fasaderna bröstar högfärdiga palmer upp sig. I fjärran härskar bergen och öknen och det är nära till både hav och högland. Denna del av Peru är mycket torr och antalet regndagar per år kan räknas på ena handens fingrar.

Mittemot hotellet nere på gatan ligger det enorma klostret Monasterio de Santa Catalina som med sina labyrintliknande gator, torg och passager har tagit nästan ett helt kvarter i besittning. Klostret, som nästan kan definieras som en stad i staden, grundlades 1580 av en rik änka som valde sina nunnor från de förnämsta och rikaste spanska familjer. Här bor än idag ett tjugotal djupt troende katolska nunnor som lever ett tillbakadraget liv bakom klostrets höga murar.

Med denna fantastiska stadsbild som fond sitter jag och Evita uppe på taket på La Reyna och dinglar med benen och småpratar om allt mellan himmel och jord. Hon berättar att hon är född i Cotahuasi, en by på andra sidan bergen, men var tvungen att flytta in till staden för att söka arbete.

Pojkar är hon inte intresserad av, åtminstone inte för tillfället. Hennes pappa har nämligen bestämt sagt att hon skall hålla sig ifrån dem.
   – Pojkar ställer bara till besvär, har han sagt och låtit mycket sträng på rösten.
   Efter att jag berättat att min mamma heter Eva kallar hon mig för sin son.
   – Mi hijo, säger hon, livet är så svårt i Peru. Jag jobbar från sju på morgonen till åtta på kvällen men får ändå inte pengarna att räcka till. Om jag ändå kunde få följa med dig till Sverige… För ett ögonblick vet jag inte vad jag ska säga, så jag låter tystnaden tala och ser ut över hustaken. Det har börjat skymma.
 
16 mil nordväst om Arequipa ligger en av Perus största sevärdheter. Canón del Colca, eller Colcadalen, är med sina osannolika 3190 meter den andra djupaste ravinen i världen, och därmed nästan dubbelt så djup som sin mer kända nordamerikanska motsvarighet.

På Jerusalén ligger äventyrsarrangörerna vägg i vägg och alla erbjuder de utflykter till närbelägna naturupplevelser, däribland Colca. Innan jag vet ordet av är jag inbokad på en tredagars tur och nästföljande morgon sitter jag inklämd i en minibuss som susar fram genom ett torrlagt landskap.

Efter ett par timmar i nordlig riktning når vi den karga och vidsträckta högplatån där vi ska få stifta bekantskap med sydamerikas spottande kameler. Här är hela lamafamiljen representerad. Vicuñas, lamas och alpacas löper amok i en värld som får den sibiriska tundran att framstå som färgsprakande.

Snart når vi vårt högsta pass på 4800 meter. Där stannar vi till och gör vad vi kan för att hjälpa den sparsamma växtligheten på traven. Sikten är milsvid men luften tunn som efter ett svenskt sommarregn. Efter den dramatiska stigningen belönas vi med en utsikt utöver det vanliga. Allvarligt talat, dalgångar blir inte mycket vackrare än så här.

Dessvärre blir bergsvägar inte heller brantare! Vi påbörjar en mödosam – men bensinsnål – färd nedåt och öronen får sig en rejäl omgång av det högalpina lufttrycket.

Långt därnere ligger byn Chivay och myser som en nyfödd vicuña insvept i sin moders mjuka ull. En liten by, ett litet torg, en liten kyrka… Ingen skugga över Arequipa, men det är så här Peru ska avnjutas. Det är i byar som dessa som det Peruanska höglandet kommer till sin fulla rätt. Att det sedan råkar ligga en irländsk pub snett mittemot kyrkan får man helt enkelt försöka ignorera…

Dagen därpå når vi Cruz del Condor, utsiktsplatsen som skall vara en av de bästa på kontinenten för att skåda den mytomspunna och mycket sällsynta kondoren. Med ett vingspann på i vissa fall upp till tre och en halv meter så är den andinska kondoren en av de största rovfåglarna i världen.

Jag sitter uppflugen på en stenmur och njuter av ännu en dag i klarblåa skyars tecken. Inser att jag befinner mig i hjärtat av Perus högland, långt ifrån stadens dövande brus.

Turisterna är däremot aldrig långt borta i Peru. Bakom mig konkurrerar holländska och swiss-german med den allsmäktiga tystnaden som ekar mellan bergen.

Snett ovanför mig, på andra sidan ravinen, spelar solen över några små glaciärer, vilket får berget att gnistra som vore det hugget ur diamant och opal. Västerut, på andra sidan bergskammen, ligger Cotahuasi, Evitas hemby. Söderut skymtar Volcan Ampato, som tronar på hemligheter från ett av de mäktigaste imperier som världen skådat.

Osökt kommer jag att tänka på den lilla isprinsessan i sin monter på Museo Santuario Andinos. I mer än 500 år låg hon där uppe på berget, begraven i snö och is. Lilla Juanita, som fick forskningsvärlden att häpna med sitt stelfrusna leende.

”Utefter floden rinner evigheten”, det är så det känns. 3000 meter under mina skosulor dånar nämligen Río Colca, som med sina vitskummiga vattenmassor gör allt för att hålla världsrekordet intakt. Med oförtruten kraft borrar den sig allt längre ner i urberget. Grand Canyon, släng dig i väggen!; här kommer Colca, ravinernas urmoder!

Så händer det. Den tills nu osynlige kondoren lämnar sitt näste och svävar upp ur ravinens skugga. Ett ljudlöst men graciöst skådespel tar sin början och vi står handfallna av hänförelse vid ravinens ena brant. Colca Canyon sjuder av energi och livskraft. Här är kondoren härskaren och vi marionetterna. Så dyker den plötsligt ner under våra fötter och skådespelet är över. Aerodynamikens mästare har talat, och den urvattnade låten ”El condor pasa” har plötsligt fått en ny innebörd.

Tillbaka i Arequipa. Det är årets sista eftermiddag och ”lugnet-före-stormen-atmosfären” har tagit staden i besittning. Jag äter lunch på restaurant Zig Zag när jag tycker mig höra ett välbekant tungomål…

Ulrika och Hanna jobbar för biståndsorganisationen Svalorna och är kontrakterade i Peru på två år. Hanna i Arequipa och Ulrika i den något mindre entusiasmerande ökenstaden Tacna på gränsen till Chile.
   – Vad gör du ikväll då? frågar Ulrika. Du har inte lust att följa med på peruanskt nyårsfirande? Det är svårt att kommunicera med munnen full med kycklincrépe men jag nickar ivrigt till svar.
   – Mmm, mmm!… får jag ur mig.
   – Bra, säger hon, då går vi och handlar skumpa och nyårsmat. 
 
En kvart senare spatserar jag glad i hågen över det stilfulla Plaza de Armas, torget som till skillnad från sina svenska motsvarigheter är väl värd sitt namn. Här står palmerna i givakt. Små pudelklippta buskar bildar halvcirklar runt välfriserade träd. Gråsprängda farbröder på långa rader läser Arequipa al Día och kisar mot solen.

Sakta vrider jag på mig och tar in hela torget. Ett par duvor går in för landning men lyfter lika snabbt, skräckslagna av en treårings vilda frammarsch. Längs med torgets norra långsida löper den gråvita och högresta 1600-talskatedralen. ”La Catedral” är uteslutande byggd i den vulkaniska stenen sillar som har blivit något av stadens signum då den utgör byggstommen i flertalet av dess koloniala hus. Det är också härifrån staden fått sitt smeknamn, ”den vita staden”.

I den förödande jordbävningen i Juni 2001 sattes conquistadorernas byggnadsteknik på prov. Marken mullrade under Arequipa och katedralens klocktorn krackelerade och störtade till marken. Byggnaden är sedan länge restaurerad och klocktornen har åter intagit sina platser som alabastervita sidoramar till vulkanernas vulkan. El Misti kräver ständig uppmärksamhet och får det också. Nu reser den sig som en vitpudrad pyramid ovanför katedralens tak.
 
På det Peruanska ”hemköp” vet jul- och nyårspyntet inga gränser. Rödgröna korvar av plastigt tallbarr slingrar sig över hyllor och fruktdiskar. På radion skränar julmusik och på champagneavdelningen gapar hyllorna halvtomma. Jag rycker åt mig en flaska Belén och kryssar mot kassan. ”Mousserande vin”, läser jag… Nåja, det får duga.

När jag anländer till Hanna vid 19-tiden är matlagningen i full gång. Jag slår mig i slang med övriga nyårsfirare och efter välkomstdrinken går spanskan som på räls. Det skall komma att bli en nyårsfest jag sent skall glömma. Berusade av god mat och vin dansar vi ut det gamla året och när morgonen randas strömmar tonerna av Abbas ”Happy new Year” genom de vidöppna fönstrena på Urbanisación Aurora. Från fönstret på tredje våningen spanar vi ut över den nyvakna staden. El Misti verkar slutligen ha kapitulerat inför den drypande dimma som lagt sig som ett lock över staden. Det har blivit dags att tacka för mig, forcera dimman och ta mig tillbaka till hotellet.

Casa La Reyna. Det är tidig morgon och årets första dag. Jag gläntar på plåtdörren till mitt lilla betongrum och vinglar ut i den ännu kylslagna morgonen. Himlen är fylligt blå och luften kristallklar. Nattens utsvävningar gör sig påminda i en blixtrande huvudvärk och den peruanska öknen tycks ha flyttat in i min mun.

Årets första dag spenderar jag med att springa mellan hotellrummet och toaletten. Konvulsionernas förbannelse har intagit min kropp och verkar inte ha några som helst planer på att släppa taget. Rummet och toaletten, toaletten och rummet.

När förmiddag går över i eftermiddag är jag en spillra av mitt forna jag, kudden stinker av svett och magsafter och lakanen ligger tvinnade runt min utmärglade lekamen. Då hör jag plötsligt någon röra sig på andra sidan dörren.
    ”Tock, tock, tock!”
   – Vem där?

Inget svar… Sakta lyfter jag huvudet från kudden och stödjer mig på ena armbågen. Då glider dörren upp och ljuset strömmar in i rummet. In träder en ängel med silverbricka i händerna, och för bråkdelen av en sekund tycker jag mig förnimma den sakrala evigheten. Min kropp känns återigen frisk och luften lätt att andas.
   – Santa Maria!, hon har kommit för att hämta mig…
   – Hola mi hijo! Här kommer jag med te och skorpor, hur mår du min son? Skrattet porlar in i rummet och när jag inser vem det är drar jag en lättnadens suck och låter huvudet falla mot kudden. Det är Eva Luz som hört mina gutturala läten och kommit till undsättning; och så välkommen hon är sen, med sina mangoögon och sitt förlösande skratt.
   – Jag trodde du var en ängel, får jag ur mig. Men Eva bara fnissar.
   – Ät nu, så mår du snart bättre, uppmanar hon.

Senare på kvällen sitter vi återigen på taket och blickar ut över staden. Hon lär mig nya spanska ord och i utbyte får hon sitt livs första geografilektion. Jag berättar om mina planer på att fortsätta söderut. Att jag troligtvis redan nästa dag skall åka vidare till Tacna och sedan över gränsen till Chile. Hon ser sorgsen och uppgiven ut och de bruna mandelformade ögonen tycks vädja om något som ligger bortom mina möjligheters horisont.

Medans vi pratat har solen gjort sortí och natten smugit sig på. Några sista solstrålar slickar de koloniala husfasadernas väggar. Eva huttrar till och jag hänger min tröja över hennes axlar. Nätterna är kalla i det Peruanska höglandet.

Nu kyls öknen av och i den vita staden härskar nu den svarta natten.
   – Farväl då min son, säger Eva och suckar djupt.

Bakom oss reser sig El Misti i midnattsblå nattskrud, slumrande under en stjärnbeströdd sänghimmel.