Beijing – staden där öst möter väst

Ulrika tar med oss på en promenad i Beijing där hon berättar om sevärdheter, mat, shopping och varför staden ligger henne så nära hjärtat.

Tillbaka i Beijing. Staden som får mig att glömma allt annat. Nio timmars flygresa och tidsskillnaden borde ge mig jetlag, men jag är för upprymd, för lycklig för att kunna gäspa.

Den kalla luften bränner i lungorna medan jag promenerar till Tiananmen, Beijings hjärta. Här utropades Mao till president för Kina 1949, på världens största torg där den forne diktatorns mausoleum snarare påminner om en antik romersk byggnad än om något kinesiskt. Gammalt möter nytt, öst möter väst. Himmelska fridens torg, som det heter på svenska, har dock fått en annan betydelse.

1989 mördades studenter här efter att ha demonstrerat för större yttrandefrihet. Händelsen är omtalad och inte ens siffran på dödstalet är känt ännu. Vissa talar om hundratals, andra talar om tusentals. För att historien inte ska upprepa sig finns vakter överallt och väskor granskas noga innan man tillåts gå över torget. All försäljning är förbjuden men det förhindrar inte att en försäljare närmar mig mitt på torget. Han visar ett par exemplar av Maos lilla röda, några klockor med samme man och väser fram så små summor att jag nästan skäms för att jag inte köper någonting. Jag säger nej tack och går vidare.

Framför mig tornar Förbjudna staden upp, kejsarnas hem i nästan 500 år. Utanför Tiananmenporten som leder till Förbjudna staden stannar jag upp. Här hänger Maos porträtt och kinesiska familjer poeserar glatt framför det. En kinesisk man erbjuder sig att ta ett foto på mig men min kamera strejkar. Xie xie – tack tack säger jag ändå för att visa tacksamhet.

På väg in mot Förbjudna staden kan jag inte låta bli att förundras över att det kan vara så välbevarat. Den vackra purpurröda färgen lyser upp och gör min värld litet gladare. Kejsare Yongle byggde Förbjudna staden 1420 och fram tills 1920-talet fick ingen vanlig människa tillgång till området. Höga murar omger området. Här bodde enbart kejsare, hans familj, konkubiner, hovdamer och eunucker. Jag betalar inträdet och börjar vandra för mig själv. De flesta går i stora grupper som leds av en guide med stor flagga.

Folk huttrar i kylan, men jag är ganska glad att jag kan styra min egen tid. Området är enormt stort. Nio är ett lyckotal i Kina och Förbjudna staden har 9999 rum förutom alla vackra trädgårdar. Få kan besökas, mycket är förstört. Redan på mitten av 1800-talet blev det länsat av européer och på 1920-talet av japanerna. Men Draktronen finns kvar, där varenda kejsare sedan 1420 suttit under sina audienser. Jag smiter in på gårdarna mot öst dit inga turister går. Jag är nästan ensam när jag promenerar runt och tittar på alla drakar, väggdekorationer och vackra tak. Tystnaden är märkbar. Beijing, en stad som aldrig sover, är så tyst att jag knappt kan tro mina öron. Allt är möjligt.

Jag går ut genom norra porten och fortsätter min promenad västerut. Jag är på väg mot mitt smultronställe, en favorit i storstaden. Medan andra beger sig till Sommarpalatset som ligger i utkanten av stan beger jag mig till Vinterpalatset. Området jag går genom kallas Kejsarstaden då alla som arbetade för kejsaren bodde här. Fortfarande finns de gamla hutongerna kvar, bostadskvarter som är 200-600 år gamla. På husen sitter stora skyltar som beordrar alla kineser att dricka Pepsi.

Alla företag vill komma in i Kina, alla vill tillmötesgå kineserna. Sedan medeltiden har vi europeer förstått vilken marknad det går att finna, men kineserna har varit restriktiva. Ingen har fått komma in. Nu luckras samhället upp och fler och fler lyckas få en plats i det kinesiska samhället. Men samtidigt finns det gamla kvar, det mystiska Kina.

Att Beihai, som Vinterpalatset heter, inte har några turister som besökare märks snabbt. Jag får betala det kinesiska priset, endast fem kronor i inträde. Parkerna är populära. Kina som snart har lämnat all kommunism bakom sig har fortfarande en viss kollektivism när det gäller fritiden. Man går ut i parken och tränar gymnastik, dansar eller spelar spel. Trångboddheten i staden har gjort att man samlas utomhus istället för inomhus. Beihai var en av de kejserliga parkerna, och därmed en av Beijings vackraste.

Den har en lång och ärorik historia då Kublai Khan tog emot Marco Polo här. Men det är inte anledningen till att man besöker Beihai. Anledningen ser man om man höjer huvudet lite, för där, längst upp på kullen skjuter Baita stolt upp, även kallad den vita pagoden. Den skiljer sig markant från resten av Beijings sevärdheter, byggd i tibetansk stil med en klarvit färg som skapar en skarp siluett mot den grå himlen. Den byggdes 1651 efter att Dalai Lama besökt staden och man ville visa det enade riket. Här ligger nämligen en sanning som kineser i dag sällan vill erkänna.

1644 erövrades Kina av manchurerna, ett nomadfolk som levde nordost om Kina. Några år senare erövrade de även Tibet och byggde bland annat Baita för att visa enigheten i landet. Så Tibet har aldrig tillhört kineserna, utan tillhörde faktiskt manchurerna. Jag sätter mig på en bänk bredvid en äldre man i Maodräkt. Han tittar först lite misstänksamt mot mig men när jag glatt säger Ni hao – hej, hej mumlar han tillbaka och lutar sig bak.

Två unga kinesiska kvinnor går förbi i Miss Sixty-jeans och Starbucks-mugg i handen och han följer dem med blicken. I dag är klyftan mellan ung och gammal djup. Äldre ser fortfarande Mao som landets befriare medan unga får lära sig att Det stora språnget, Kinas försök till en industrialisering ledd av Mao, var en katastrof och ett fatalt missöde. Den äldre mannen bredvid mig har lärt sig att utlänningar inte är att lita på, att kommunismen är Kinas räddning och att Mao är ledaren. Flickorna som går förbi lyssnar på amerikansk rap i sina i-pods, får lära sig engelska i skolan och växer upp i ett samhälle där kapitalismen växer sig allt starkare.

Jag reser mig upp och styr stegen mot utgången. Utanför möter Shichahai mig, det vackraste, bäst bevarade och äldsta hutongområdet i Beijing. Men även det mest rivningshotade. Området ligger precis norr om Förbjudna staden och är eftertraktat, här vill alla ha en restaurant, ett hotell eller en galleria 2008 när OS sparkar igång. Ända sedan 2004 finns stora skyltar att finna lite varstans som räknar ner till OS.

Varenda sekund räknas och stoltheten är stor, det nya Kina ska visa upp sig för världen – rikt, mäktigt och starkt. Men i Shichahai har tiden stått stilla. På några ställen går det att finna Starbucks och andra västerländska kedjor men jag letar mig in i de trånga gränderna, sökande efter något gammalt. Några få cyklister passerar mig och barnen tittar på mig med stora ögon. När jag når Houhaisjön cyklar en karavan av rikshor förbi mig. Det är svenskar som sitter under varma filter och värmer sig i januarikylan. Ett äldre kinesiskt par ler mot mig och skämtar om att jag borde hoppa på och vara med de andra. Men i dag vill jag inte umgås med Sverige. I dag är jag med mitt älskade Beijing.

Men det nya Beijing lockar mig och jag styr mina steg mot tunnelbanan. Kassörskan sjunger högt och ljudligt med i en kinesisk sång och börjar skälla på några kinesiska män bakom mig som försöker tränga sig i kön. Jag går ner och stiger in i dett fullsatta tåget. Etiketten är viktig under jord. Finns det ingen sittplats så vänder man ryggen mot andra passagerare och stirrar ut genom fönstret.

Tåget tar sig fram ljudlöst och tio minuter senare kan jag gå av i en annan värld. Jag har stigit av på Yonganli som leder upp till ett av de populäraste områdena i Beijing där den ökända Sidenmarknaden finns och där ambassader och affärer för västerlänningar kantas. Området är toppmodernt, nybyggt, rent och fräscht. Jag som kommer från Shichahai ser två olika städer i samma stad. Och kanske är det därför jag fastnar. Gammalt möter nytt, öst möter väst.

Innan jag går upp till den pulserande Sidenmarknaden så stannar jag till på mini-Sidenmarknaden som ligger i anslutning till tunnelbanan. Där jobbar Ling med att sälja dvd-priser till vrakpriser. När hon ser mig skrattar hon till och kramar mig. Trots mina minst sagt sporadiska besök så minns hon mig. Med rosa Juicy-dress och Starbucks-latte i handen pratar hon om nya avsnittet av OC och hur mycket hon avskyr Marissa.

Jag plockar på mig en stor påse med piratkopierade dvd-filmer medan hon ivrigt berättar om de nya amerikanska tv-serierna. I en liten hylla står kinesiska filmer och jag tar även några av dem. Leende tittar hon på mig och berättar att hon blir så glad varje gång vi västlänningar tar någon av de kinesiska filmerna. ”Då tar ni med er en bit hem också”. Och visst hör det till ovanligheterna i Beijing.

På Sidenmarknaden som är Beijings stora turistmagnet hänger märkeskopiorna tätt. Allt går att köpa för HM-priser. Jag kramar Ling hej då och går upp till kaoset. Försäljarna drar i mig, och visar mig kashmirtröjor och kopior. ”What do you like Miss? Louis Vuitton? Mulberry? Gucci? Fendi”. Allt är till salu.

Jag bestämmer mig ganska snart att lämna kaoset bakom mig och går ut där taxichaufförer försöker få min uppmärksamhet, men jag fortsätter promenera till en kvarterskrog i närheten. Till Kina kommer varje år 100 miljoner turister. Men landet är så stort och kineserna så många att man knappt märker av någon annan förutom på de stora sevärdheterna och Sidenmarknaden.

Varje gång jag ser en västerlänning i tunnelbanan eller på gatan rycker jag till. De flesta ser man i stora klungor med en guide längst fram. När jag går in på den lilla restauranten tystnar alla och blickarna riktas mot mig. Jag är van och tittar tillbaka. Servitrisen kommer efter någon minut fram och häller slentrianmässigt upp teet som ska drickas till maten och lägger den engelska menyn framför mig. Jag beställer het soppa, kyckling och ris. När jag beställt har blickarna åter gått tillbaka till TV:n men när maten serveras är jag i allas blickfång igen.

I Kina serveras man först det kött och grönsaker man beställt, därefter riset och sist soppan. Kineserna tittar nyfiket på mig: ska jag klara av att äta med pinnar? När de ser att jag kan ser de nöjda ut och vänder sig tillbaka mot TV:n. Efter kycklingen äter jag snabbt upp den lilla skålen med ris, men soppan tar lång tid att svälja. Den är så stark att min hals brinner, trots att soppan ska vara törstsläckaren efter maten. Jag får notan som slutar på 24 kr som jag snällt betalar. Dricks är det inget tal om. I Kina är det strängt förbjudet, olagligt, att ta emot dricks och kan ge höga böter. Vissa tar emot dricksen ändå, men på mindre ställen får man ett slungande nej.

Utanför restaurangen får jag tag i en taxi som skjutsar tillbaka mig till hotellet. Där kan jag inte låta bli att småle när jag går genom lobbyn. Den är målad i en gulguldig färg som man ser på alla kejserliga tempel och bosättningar och personalens kläder går i samma toner. Det är kejsarens färg, som enbart han fick bära. Vanliga människor bestraffades eller avrättades om de tog på sig ett klädesplagg i den himmelska färgen. 100 år senare används det av alla. Mitt i lobbyn står en julgran och blinkar och ett stort porträtt av hotellets franske ägare hänger på väggen. Öst möter väst, gammalt möter nytt.

På hotellet ligger jag några timmar och tittar på TV. Trots att Kina säger sig vara ett kommunistisk land som tar avstånd från allt som kejsardynastierna innebar så märker man att det finns en fascination för den gamla tiden. Såporna utspelar sig alltid i Kinas 1700-tal då landet var större, mäktigare och rikare än någonsin. Tiden då utlänningar fick nöja sig med att bo på en konstgjord ö utanför Kanton och var tvungna att erkänna Kejsaren, Himmelens son, som världens härskare.

Jag slumrar till och vaknar när mörkret redan lagt sig. Jag klär på mig och möter den kalla januarikylan. Dagarna är soliga och uthärdliga men när Mongoliets stäppvindar söker sig in i Beijing på natten fryser varenda lem till is. Jag springer ner till tunnelbanan och beger mig till platsen där jag startade, Tiananmen. När jag går upp från tunnelbanan går jag söderut, istället för att gå norrut till Himmelska fridens torg.

Där finns Qianmen, Beijings motsvarighet till Stockholms söder när mina föräldrar växte upp, nämligen arbetarkvarteret. Jag tittar på stånden där allt är billigare än någon annanstans i Beijing. Jag köper en vinterjacka för 49 kronor och ett litet halsband i jade för 20 kr.

I min jakt efter presenter försöker jag även leta upp min favoritrestauranger men inser att det mesta stängt. Allting ska rivas till 2008 och istället ska hotell och gallerior växa upp här. Människor som levt i hutonger och gamla lägenheter får en toppmodern lägenhet i en förort med kyl och toalett. Kineserna får en efterlängtad västerländsk standard, men samtidigt uppstår ett problem vi i Sverige slåss emot: bostadssegregation.

Fattiga bor i utkanterna, rika och utlänningar bor i innerstaden. Men än finns Qianmen och till slut hittar jag en kinesisk restaurant med utsikt över Himmelska fridens torg. Allting lyses upp på kvällen och utsikten är fantastisk. Bredvid sitter ett stort sällskap kineser som tittar på mig när jag dricker mitt te och stirrar ut över torget. Utanför hör jag kycklingarna klucka som jag senare ska äta.

Och det är någonstans där och då som jag inser att jag är hemma. I mitt älskade Beijing.