Med buss längs vägen alla talar om – himmel eller helvete? Del 2

I den andra artikeln av två om att färdas landvägen från Thailands Koh Chang till Siem Reap i Kambodja. I denna andra del bussar Evelina oss vidare längs den ökända vägen från Poipet till slutmålet Siem Reap.

När skrothögen väl börjat rulla bleknar Peks röst till ett läte någonstans i bakgrunden eftersom vi får fullt upp med att koncentrera oss på att sitta kvar i våra säten. Stötdämpare hade förmodligen inte gjort någon skillnad på den gropiga vägen och vi funderar på om det verkligen kommer att vara möjligt att komma hela vägen fram utan att dra på sig diskbråck. Efter ett par kilometer har vi dock anpassat oss till väglaget och försöker avslappnat studsa med i bussens rörelser och vi kan åter lyssna till Peks otroliga berättelser.

Vi har dock inte hunnit särskilt långt innan han åter förlorar vår uppmärksamhet. En vält lastbil ligger på vägen och här smyger sig tankarna på igen om vi verkligen kommer att nå vårt mål för dagen helskinnade. Pek försäkrar oss om att det bara är den tunga trafiken som brukar välta, eller de som kör för fort. Ingen risk för oss med andra ord som snarare kryper fram i 20 km/h medan vi sicksackar mellan mötande trafik och gropar stora som en jättes hål i väntan på rotfyllning. Efter lastbilen passerar vi även de första bussarna som lämnade Poipet. Punktering är något som inte kommer som en överraskning på denna väg – och nu känner vi oss nöjda med vår sistaplats i busskön.

När vi lämnat Poipet bakom oss och rullar ut på landsbygden möts vi av barn som glatt leker i lerpölar bredvid vägen, män som driver vattenbufflar längs fälten, familjer som trängs på motorcyklar, vinkande ungdomar på cykel, fruktförsäljare med sina korgar – allt rödbrunt av damm som aldrig slutar virvla. Vi förundras över skillnaden mot Thailand och de turistorter som vi nyss lämnat. En TV lyser från ett vindskydd som står på pålar mitt i djungeln och familjen äter middag tillsammans framför den medan deras vattenbuffel går nedanför och betar. Lite längre bort längs vägen sover en ung man i sin hängmatta under en uppspänd presenning. I ett annat hus som saknar väggar lagar mor och dotter mat.

I timmar skumpar vi fram längs vägarna och jag kan aldrig se mig mätt på utsikten, än mindre sluta fascineras av Peks berättelser. Skymningen kommer alltför snabbt och vi stannar till på en vägkrog någonstans halvvägs mot vårt mål. Vid det här laget ska vi egentligen vara framme men med tanke på den underhållning som bjuds så spelar det inte längre någon roll. Vi äter alldeles för dyra nudlar på något som skulle kunna kallas Kambodjas Route 66, toalettdörrarna går inte att stänga och dollarkursen är inget man skulle godkänna hos Forex. Nudlarna smakar himmelskt och en krydda vägdamm ingår utan extra kostnad. Mätta och belåtna kliver vi åter ombord på vår skräphög och tyst ber jag den att hålla hela vägen fram, vilket känns ungefär som att dra en trisslott.

Så rullar bussen åter men denna gång ut i mörkret. Strax börjar vi skymta lampor i natten och antalet växer eftersom, en stad tror vi. Pek förklarar att det är böndernas ficklampor vi ser, att det är grodjakt som pågår därutanför våra rutor. Vi får veta att det är väldigt vanligt, och i Vietnam blir vi till och med erbjudna att följa med våra hyresvärdar på grodjakt. De är många lampor som lyser i natten och vi frågar Pek om han brukar jaga. Han ryser till och säger att det är för mycket spöken därute i mörkret. Vi inser snart att han inte skämtar. Enligt honom är det få khmerer som exempelvis besöker Killing Fields. ”Too many ghosts” säger han och skrattar lite snett medan en skugga av rädsla skymtar till i hans annars så glada ögon.

Vi stannar till i ännu en by längs vägen, och här trängs tiotalet barn utanför bussen och hjälps åt att öppna fönstret mellan dem och mig. De försöker hoppande nå upp till mig med sina små händer och springer skrikande efter bussen när vi sätter fart igen.

Natten sluter sig tätare omkring oss och ljudnivån i bussen blir allt lägre. Tystnaden är rofylld och utanför fönstret passerar grodjägare, TV-flimmer och spöken. Det är här någonstans som vi upptäcker att Pek är orolig för något och när vi väl får veta vad det handlar om är vi fler som är oroliga: vi närmar oss en bro som på morgonen när bussen passerade var ”almost broken”.

Ett par kilometer fram väntar vår ödesbro på oss. Chauffören bromsar in och alla khmerer som befinner sig på bussen går av för att besiktiga bron. När vi själva går fram för att se hur illa det egentligen är ställt får vi en mindre chock. Framför oss ligger ett gäng plankor utlagda på rad. Hälften av dessa ser murkna och trasiga ut och på vissa ställen är det hål. Oron blir inte mindre när vi ser att Pek och de andra männen springer och hämtar grenar från djungeln som de försöker täta bron med, samtidigt som de flyttar runt de starkaste brädorna.

Chauffören kliver ombord och börjar gasa medan vi turister försöker protestera och vill gå av under självmordsförsöket, vilket är lönlöst eftersom vår chaufför inte pratar engelska och vår tolk befinner sig utanför, stående på bron för att försöka hålla plankorna på plats. Vi håller andan och passerar över bron – levande, men med tanke på ljuden som bron gav ifrån sig under vår tyngd så misstänker vi att bussarna som kom senare den kvällen blev strandsatta. Vi får senare veta att det är vanligt att byborna själva saboterar broarna med jämna mellanrum eftersom de får pengar av bussbolagen för att bygga upp dem igen och kan på så sätt tjäna en liten hacka.

En halvtimme senare kommer vi så äntligen ut på en lite bättre väg och strax före klockan ett på natten glider bussen in i Siem Reap och vi blir avsläppta vid det guesthouse som Pek jobbar på. Vi förväntas ta in där – ingen orkar protestera, det är bara så det fungerar och vi är glada över att efter 17 timmar äntligen vara framme. Vi inser att sex timmar försenat är rena rama turen längs dessa vägar.

Trappstegen upp till vårt hem för natten snurrar av dagens intryck och än en gång slås jag av hur stor världen är och hur litet tid jag har att uppleva den. Det röda dammet virvlar i mina tankar när jag somnar den kvällen. Sängen är visserligen stabil, men jag parerar fortfarande vägens hål och stenar. Att resa är att leva och jag lever som aldrig förr.