I överfull minibuss mot Siam Reap

Sara berättar i den här artikeln om sin erfarenhet av minibussar i Sydostasien. Svettigt, trångt och skumpande.

Resebyråer i Thailand kan vara vanskliga, bussarna är nästan aldrig vad man betalat för och oftast är man framme flera timmar efter utsatt tid. Vi fick erfara den hårda vägen att det är precis samma sak i Kambodja.

Det första misstaget vi gjorde var att köpa resan på Khao San Road. Kvinnan bakom disken sa att vi skulle få åka stor airconditionerad buss till gränsen för att sedan byta till minibuss den sista biten till Siam Reap. Sammanlagt skulle resan ta nio timmar, fem timmar till gränsen och sedan fyra timmar till. Det lät bra i våra öron. Men priset var lite för bra; 70 kronor hela vägen – vi skulle snart få erfara varför.

På morgonen möttes vi faktiskt av en stor buss som till vår förvåning såg väldigt fräsch ut. Enda orosmolnet på himmelen var att det verkade vara oroväckande många som skulle med den. En liten stund stod vi och funderade över om det var så att det skulle komma ytterliggare en buss, eller om de skulle fixa fram en minibuss till dem som inte fick plats. Men bagageutrymmet är tydligen en legitimerad plats att förvara människor under resan. I den överfyllda bussen i 35-gradig värme lyste den utlovade airconditionen med sin frånvaro.

Efter fem timmars resa rullade vi rullade som planerat in i gränsstaden. De stackare som hade fått ligga tillsammans med bagaget såg rejält omtumlade ut och vi som hade välsignats med säten tackade gudarna för att vi inte hade kommit sist på bussen. Resebyrån hade såklart fixat en liten station som hjälpte till att skaffa fram visum till Kambodja för det facila priset av 1400 baht (ca 350 kronor), och trots att ett visum egentligen skall kosta 20 dollar (ca 180 kronor) så var det inte många som orkade bråka.

Att få visum och passera gränsen tog misstänkt lång tid och när vi inte kunde få någon vettig förklaring till varför det dröjde så blev vi mer och mer misstänksamma. Vi sällade oss till den lilla skara passagerare som insåg att de skulle dra ut på resan så länge det bara gick för att få en skock trötta och slitna passagerare framkörda till sitt guesthouse. En samling orkeslösa som inte orkar leta efter någon annan plats att bo hur förbannade och lurade de än känner sig. Man skulle väl kunna säga att denna insikt färgade vår sinnesstämning under resten av resan.

Efter att ha bytt buss några gånger kom vi till den väntande minibussen. Vid första anblicken såg den ganska lovande ut. En rymlig historia med aircondition och hyfsat benutrymme, något som det annars brukar vara ganska snålt med. Vi satte oss intet ont anande bredvid en stor hög av bagage längst bak i bussen och kände oss till en början nöjda med våra platser. När de skulle ha in fem personer till i den redan fulla bussen och gången fram till dörren blockerades av extrasäten började det kännas lite klaustrofobiskt. Det enda som höll modet uppe var att vi bara skulle behöva stå ut i fyra timmar. När busschauffören deklarerade att det tar ungefär sju timmar till Siam Reap kändes läget minst sagt hopplöst.

Personalen på turistbyrån hade varnat oss för att vägen skulle vara gropig, men vi hade inte trott att det skulle vara såhär. Våra huvud hade några encounters med busstaket och högen av bagage förlorade sin stabilitet i skakandet och började rasa ner över oss. Trots att vi i vissa stunder inte trodde det kom vi fram efter sju timmar. Klockan hade hunnit bli tolv på natten innan vi damp ner i våra sängar på det guesthouse vi blivit körda till – trots att vi under resan dyrt och heligt lovat att deras taktik att trötta ut sina resenärer inte skulle fungera på oss.