”Don’t worry, be happy”

Jamaica hör till den skara av länder som Kenneth gärna återkommer till. Dels på grund av den härliga musiken som hörs överallt från morgon till kväll och dels för den härliga befolkningen. Men som vi alla vet är Jamaica inte totalt fridfullt utan det finns en del baksidor. Men för Kenneth är saken klar, Jamaica är och förblir ett drömland.

Jag älskar reggae och ett land som jag länge drömde om att besöka var Jamaica. De jag pratade med som varit där tidigare intygade vilket underbart land det är. Något de också intygade var att de hade blivit rånade under vistelsen. Är du bara beredd på att du kommer bli rånad, så kommer du få en underbar tid där, sa de.

Med lite koll i massmedia så såg jag rapporter om mordstatistiken i landet. Det sker tre mord om dagen och om man ser till att befolkningen, år 2004, endast var 2,6 miljoner, så är det rätt dystra siffror. Vi den här tiden hade jag fått ihop en del bonuspoäng i ett visst flygbolag, som jag var tvungen att utnyttja, innan tiden gick ut. Då dessa inte räckte till någon resa från Sverige till Jamaica, så kollade jag andra alternativ och upptäckte att de skulle räcka till en resa mellan USA och Jamaica.

I förhoppning om att varken bli rånad eller mördad skaffade jag och min fru, billigast möjliga biljett till USA, vilket vid den tidpunkten var med Iceland Air till Boston. Därifrån utnyttjade jag mina bonuspoäng på ett flyg som tog oss till Montego Bay på Jamaica. Om den här resvägen blev så billig i slutändan tål att tänka på eftersom vi bodde på hotell i Boston på både dit och hemvägen. Å andra sidan fick vi ju se Boston på köpet.

Vi började vår vistelse med att ta flygbussen från Montego Bay till Negril. Chauffören på bussen var den första som erbjöd oss ganja, genom att slänga iväg en påse från förarsätet, som landade i mitt knä. När vi kliver av utanför det lodge som vi bokat upp tre dagar på, så ger jag tillbaks påsen med ett leende: Sorry, my lungs are bad, so I don´t smoke. But this is herb säger han, som om det vore någon sorts botemedel mot dåliga lungor.

Första två veckorna tillbringade vi i Negril, där det rår en avslappad stämning. Man vaknar på morgonen, går ner och sätter sig mellan två dånande högtalare och käkar frukost. Gillar man inte reggae när man kommer ner så kommer man göra det när man åker härifrån. Musiken följde med en vart man än går. På stranden, i restaurangen, på gatorna, i bussarna och på kvällarna kan man höra reggaeband spela live på stranden.

Nu ska det erkännas, att Negril började lite tveksamt, då den förste vi mötte på stranden, var en nerknarkad rastasnubbe som kom fram till oss och sa: ”Give me 2 dollar!”
“Wy should we do that”? Svarade vi. “So I not need to rob you”, svarar han. Då blev min fru, förbannad och grep in. ”Dont talk so lot of shit” skrek hon till honom och sen gick vi därifrån. Snubben stod kvar och bara gapade. För säkerhets skull gick vi en kringgående vända så han inte såg var vi bodde.

Vi konstaterade att det var en engångsföreteelse den första dagen och att folket här är bland de trevligaste vi mött och definitivt de coolaste. Även de kan som ser ut som världens typer ibland, så visar de sig vara jättecharmiga när man börjar prata med dem. Det här smittar av sig. Man blir bekymmerslös själv. Som när man exempelvis, sitter och väntar på att salladen man beställde för en timme sen, ska dyka upp och serervitören glider förbi med orden: Soon coming, så ler man bara och småmyser, trots att det indikerar på att det lär dröja minst en halvtimme till. Att få höra från en helt bekymmersfri servitör, att kocken har försovit sig men att han kanske vaknar snart, är också ett exempel på den sköna ”don’t worry, be happy” mentalitet som råder.

Dagen innan vi tänkt ge oss iväg runt ön kommer en kanadensare, som vi lärt känna, med senaste numret av en jamaicansk dagstidning. Där står att läsa: oktober har varit den blodigaste månaden i Jamaicas historia, då 155 personer har mördats. Det är ju fem om dagen och som jag nämnt tidigare, på en befolkning på 2,6 miljoner. De allra flesta i Kingston.

En massa kulhål i t-shirten skulle kanske ge bra ventilation, men skulle medföra annat som var mindre angenämt, så vi beslutar att skippa huvudstaden och åka runt i andra delar av landet. Kanske en miss, men om inte annat så ger det oss en bra anledning att åka tillbaka.

Nästa anhalt blev Black River på sydkusten. Vi hade tänkt åka dit med kommunala transporter men blev påprackade en taxi som körde hela vägen, så fort vi kom upp till busstationen. Tur var det för annars hade vi missat en av höjdpunkterna på resan: Peter Tosh masoleum! Där träffade vi även en av hans söner, som tillsammans med en annan stenad kille, visade oss sin pappas grav. Peter Tosh sköts ju i Kingston 1987 och det finns ett par varianter på anledningen till detta, men de tänker jag inte gå in på. Hur som helst så vilar han i frid tillsammans med lite oumbärliga saker som kan behövas om han vaknar till, såsom t.ex. ganja.
 
I Black River åkte vi ut på en flod och tittade på krokodiler och fåglar. Vi fick även chansen att se på insidan av det lokala sjukhuset, eftersom min fru kände sig tvungen att göra ett akut besök, då hon på kvällen upptäckte att det kanske var en blodförgiftning på gång, efter ett infekterat myggbett. Vi bodde en bit från sjukhuset så vi fick lifta dit. Redan efter fem minuter stannade en kille som körde oss ända fram. Jag har för mig att det var gratis men hittar anteckningar där jag skrivit upp att vi betalade ca: tolv svenska kronor för akutbesöket, vilket sen resulterade i medicin för 40:-.

Härifrån åkte vi sen vidare till Manderwille som ligger i Dry Harbour Mountain ungefär mitt på ön. Det är små Toyota personbilar, som fungerar som bussar och går mellan de större orterna. Vi fick byta bil i tre olika orter innan vi var framme. Om man bortser från kramp i låren, då man försökt bromsa från passagerarsätet, så gick resan smärtfritt. I stort sett inga väntetider och eftersom man bara är fem i bilen så behöver man inte trängas, i alla fall inte om man lyckas greppa framsätet.

Någon dag senare fortsatte vi till Nine Miles, dit vi anlände efter tre eller fyra bilbyten. Här var det naturligtvis Bob Marleys Masoleum som vi skulle besöka. Till skillnad mot Peter Tosh motsvarighet så tar man här inträde. Man får också en guide med sig som berättar om Bobs liv. En grej som höjde upplevelsen till över förväntan, var att guiden sjöng många av Bobs låtar när han gick runt med oss och demonstrerade hur Bob låg på sin favoritplats och mediterade, hela tiden sjungandes. Jag provade naturligtvis också liggplatsen och kunde konstatera att man låg riktigt bra, trots en sten till kudde. Vet inte om det behöver tilläggas men även Bob Marley´s masoleum är utrustat med allt som kan behövas för att livet ska bli njutbart för en rasta. Bob Marley dog 1981 av en hudcancer. Hjärntumör finns det andra som säger. Han har även hunnit med att bli skuten i armen, i Kingston 1976.

Vi lämnade Nine Miles i en vit Toyota, där chauffören bolmade på en av dem största jointerna jag sett. Han släppte av oss i Alexandria där vi åkte vidare till Ocho Rios på nordkusten i en minibuss. Ocho Rios är staden där alla lyxkryssarna lägger till, läs mer om kryssningarna till Jamaica nedan. Vi hade turen att hitta ett, så gott som, tomt hotell och som hade en egen liten strand. Att det låg på, vad vi tyckte, stadens struligaste gata kanske förklarade den dåliga beläggningen, men bekymrade oss inte nämnvärt. Vi hann t.o.m. bli halvkompisar med många av de som höll till där och fick intrycket att det inte var någon större fara.

I Ocho Rios finns också ett reggaemuséum som jag tycker är värt att se. Får man dessutom samma sjungande guide som vi hade, så är det bara att gratulera. Här finns också en del turistfällor, som en delfinshow och Dunn´s River Falls. Vi vände vid fallen då det drällde av turistbussar utanför, men såg delfinshowen som inte var märkvärdigare än någon annan sådan. Hostar man upp mer dollar än vad vi gjorde så kunde man snudda vid djuren.

Därefter åkte vi till Por Antonio som inte var lika exploaterat. Där besökte vi den omtalade Blå Lagunen, som inte alls var så imponerade som jag föreställt mig. Dessutom var man mer eller mindre tvungen att ta en båttur för att se den. Min fru tog i alla fall en simtur i den medan jag tyckte att vattnet var för kallt.

Som jag skrev i början. Det är musiken och människorna som gör det här landet så härligt.
Egentligen är det fel av mig att lämna någon prislista, eftersom den inte gäller längre, men efter lite betänkande så kom jag på att det är bättre, med gamla siffror än inga alls.

År 2004 gällde det här:

Växelkurs var då: 1 US dollar = ca: 60 Jamaican dollar.
Hotellrum med toa och dusch: Från 50 US dollar i lågsäsong.
Middag: 60:-Läsk: 7:-Öl: 10:- Big Mac meny: 30:-Frukost: 35:-Lunch: 50:-
Taxi: Vi betalade 1500 Jamaican dollar från Negril till Black River.
Flygbuss:Montego Bay-Negril: 20 US dollarMontego Bay-Ocho Rios 20 US dollar (Då blir man avsläppt på det hotell man ska bo)