Ragnar berättar om rockande Reykjavík

En spelmans vardag i Islands huvudstad, hur ser den ut? Det kan Ragnar Ólafsson det mesta om. Sedan ett par år tillbaka försörjer han sig som musiker på Reykjavíks barer. För Backpacking berättar han om sitt liv.

Ragnar, du är son till två islänningar men växte upp i Skåne…
Ja, och det är jag tacksam för. Att växa upp tvåspråkig har gett mig ett perspektiv på saker och ting som har gynnat mig hela mitt liv. Jag växte upp i Lund men bodde i Göteborg på 90-talet också, till jag var färdig med studenten. Sedan, efter några års resande, flyttade jag till Island.

I dag är du bosatt i Reykjavík. Berätta lite mer om hur du hamnade där.
Det var författarens nyfikenhet som fick mig att lämna Göteborg efter gymnasiet år 2000. Jag hade förläst mig på Ulf Lundell och närde stora drömmar om att bli en ny Hemmingway, och tänkte att som sådan så måste man ha något att skriva om. Jag liftade runt i Europa, reste till Afrika och hamnade tillslut i Indien där jag köpte en motorcykel. Jag körde till jag kollapsade som en följd av upprepad dysenteri. Efter det bodde jag ett år på norska Svalbard där jag försökte bearbeta mina erfarenheter och skriva en roman. Det var i skrivandets process som jag insåg mina begränsningar och bestämde mig för att läsa litteratur – och då var det Islands rika litterära tradition som lockade. Alltså flyttade jag till Reykjavík 2003 och började studera vid Islands Universitet.
 
Du har inte bara rest mycket utan också bott i en rad olika länder, som Sverige och Norge. Är det kärleken till resandet som föranlett det?
Båda mina föräldrar är forskare som gjort karriär inom sina respektive områden. Det har naturligt inneburit en del förflyttningar. Under mina uppväxtår blev jag så småningom van att flytta runt; van att säga farväl till gamla vänner och att skapa nya bekantskaper. Det är på grund av det som jag har bott på flera ställen i Sverige samt i Colorado i USA och, som sagt, på den norska ön Svalbard.Kan du säga att du har trivts bäst någonstans?
 
Det är svårt att svara på. Geografiska områden defineras av de vänner man har där, och har man goda vänner någonstans så tycker man om det stället. Sedan har varje plats något som gör det speciellt. I Colorado gillade jag värmen, på Svalbard gillade jag kylan och så vidare. Jag tror att om man reser och flyttar runt mycket så lär man sig uppskatta det som gör varje ställe unikt. Eller för att formulera saken på ett annat sätt: man lär sig att i högre grad uppskatta det land som man för tillfället bor i om man också bott i några andra länder.

Vid sidan om Island är det Sverige som du har bott längst i, men det är snart tio år sedan du flyttade. Känner du fortfarande någon koppling till Sverige?
För varje år som jag bor utanför Sverige och får mer distans till det, så lär jag mig också att uppskatta landet mer och mer. Sverige är som en god vän som jag känt i många år och fortsätter att ha brevkontakt med. När jag åker tillbaka och besöker till exempel Göteborg så känner jag mig genuint hemma. Jag älskar det svenska språket. Jag håller helhjärtat med Fredrik Lindström om att det svenska språket är vackert och kreativt, och det är fortfarande mitt favoritspråk att läsa böcker på.

Finns det enligt dig några vanliga vanföreställningar om Island och islänningar?
Olika länder har olika fördomar om Island. Svenskar ser ofta islänningar som lite fjolliga vikingar som pratar konstigt, medan folk på den europeiska kontinenten svärmar för Islands vackra natur och urkraftsdrivna älvliknande musiker och konstnärer som Björk och Sigur Rós. Amerikaner tror oftast att världens vackraste kvinnor finns här, om de över huvud taget vet att Island existerar. På andra ställen i världen verkar Island vara helt okänt.

Det lustiga i sammanhanget är att islänningar bryr sig väldigt mycket om vad andra tycker om Island. Ett litet land med ett eget språk som bara talas av 300 000 människor – det vill säga ungefär lika många som bor i hela Malmö! – måste hela tiden arbeta med att definiera sig själva, på gott och ont. Islänningar älskar att prata om hur de tror att islänningar är, speciellt i utlänningars ögon. Island har också ett mindervärdeskomplex, som till en viss grad är sunt. Hitresande blir ofta frågade ”how do you like Iceland?”

Upplevde du själv några kulturkrockar när du återvände till Island som vuxen efter alla år ute i världen?
Island är lite som en stor småstad, och som ny här kan det vara svårt att komma in i gemenskapen. Sedan är islänningarna väldigt före sin tid med vissa saker, som Internetanvändning och mode, men efter i andra sammanhang. Den politiska traditionen här är exempelvis väldigt outvecklad jämfört med förslagsvis Sverige, så på det området märks det tydligt att nationen historiskt sett varit isolerad en lång tid.
 
Det slutar heller aldrig att förbrylla mig hur olika islänningarna kan vara, trots att de är så få. Det är exempelvis stor skillnad på Reykjavíks trendiga innerstad och på landsbygden. På landet finns det en dominerande machokultur som svärmar för stora bilar och lite allmänt för allt som är amerikanskt. Men där finns också otroligt känsliga konstnärer som sitter ute i naturen iklädda yllekoftor och skriver poesi eller målar naturbilder. Människor här är otroligt fria i tanken, och så är de extremt materialistiska – ibland undrar jag hur de bär sig åt…
 
I en så, på samma gång, isolerad och samtidigt fri nation – vad tycker du bäst om?
Det viktigaste för mig, och det som gjort att jag har stannat kvar här, är att konstnärer och musiker åtnjuter en högre grad av respekt jämfört med exempelvis Sverige. En musiker som mig får mer betalt, och jag får sällan frågan om vad mitt ”riktiga” yrke är.

Det verkar också som om alla här skriver låtar, poesi, noveller, romaner, filmmanus, eller deltar i någon annan kreativ verksamhet. Så trots att landet är så litet så finns det en väldigt dynamisk musikscen här – och den är allra bäst i centrala Reykjavík där jag är bosatt.

Just det, du använder inte dina litteraturvetenskapliga kunskaper så mycket inom ditt yrke som musiker. Berätta mer om det.
De senaste tre åren har jag enbart försörjt mig som musiker – som gitarrist, pianist och sångare. Mina dagar går till att repa och spela musik. För att livnära sig som musiker i ett litet land som Island måste man ha många järn i elden. Det finns så att säga inget utrymme åt att specialisera sig, utan man måste syssla med många olika saker inom musikbranschen. Jag spelar mycket på barer, men har också sjungit körsång i den isländska schlagerfestivalen, deltagit i teater och musikalföreställningar som sångare och musiker, och så har jag arbetat en del i studior med att spela in och mixa demotejper åt rockband. Jag har även gett ut ett antal EP-skivor och fullängdare med olika band, och ligger för tillfället på de isländska musiklistorna med ett folkmusikinspirerat band som heter Árstíðir, vilket betyder “årstider” på svenska.
 
Med andra ord lever och andas du Reykjavíks musikscen.
Det kan man verkligen säga! Jag tycker att ”varnatt”, snarare än ”vardag”, är ett bra ord att beskriva mina rutiner med. Islänningarna gillar att gå ut sent, så spelningar på barer börjar oftast inte förrän efter tio på kvällen. På helgerna blir det ännu senare. På grund av detta har jag valt att förskjuta mitt dygn, och på så sätt lyckas jag hålla en jämn rytm hela veckan. Jag går och lägger mig mellan tre och sex på natten, och sover till klockan tolv på dagen. Det är däremot viktigt att alltid äta en rejäl frukost – just näring är viktigt i mitt yrke eftersom det får mig att uppträda bättre.
 
Under dagarna sysslar jag med sång och gitarrövningar. Har jag tur hinner jag med en timme i gymmet. Kvällarna ägnas åt repningarna. Vanligtvis har jag en till två repningar varje kväll, och däremellan fraktar jag utrustning mellan ställen och gör klart för kvällens gigg.
 
Jag har tre, fyra regelbundna gigg varje vecka. Ofta blir det fler. Förra året uppträdde jag 187 kvällar. Efter spelningarna ska man plocka ihop och varva ned vilket också tar sin lilla tid. Den som tror att musiker inte jobbar behöver tänka om. Det är ett förbannat slit – men det bästa jag vet.
 

Avslutningsvis, ge Backpackings läsare ditt bästa isländska resetips!
De vackraste ställena på Island brukar oftast vara de svåråtkomligaste, så om man vill uppleva naturen till fullo ska man ta en vecka på sig för att rida eller vandra ut i naturen med en bra guide. Men om man bara har en dag eller två, eller en helg, så är den Blå Lagunen ett måste. Man kan också ta en guidad dagstur om ”den gyllende cirkeln” på vilken man får se en geyser – förr fanns det två geysrar på den leden, men den ena ”dog” efter en jordbävning, så kan det gå –, den magnifika Guldforsen och platsen för världens äldsta parlament.

Vad Reykjavík beträffar så är den lilla innerstaden, som gärna brukar kallas 101 efter dess postnummer, mest intressant. Stadsmiljön där är otroligt pittoresk, full av kaféer och museum. Nattlivet där är fantastiskt!