Outback – bortom civilisation och verklighet
Backpackings Johan åkte till Australiens Outback för att prova det mer genuina livet som australiensare. På de soldränkta slätterna mötte han ormar, kängurur, vildkatter och örnar – och fängslades av den utmanande och vidsträckta vildmarken. Han passade samtidigt på att prova en ny ryggsäck.
Slätternas stillestånd
Medan bussen skumpar inåt landet och lämnar Brisbane ser jag de öppna slätterna breda ut sig och täcka större delen av mitt fönster. Halvt nedhasad i mitt säte har jag sömndrucken sett kängurur fly undan vår hastiga framkomst. Att skåda några av Australiens exotiska djur är en vanlig syn om man reser tidigt på morgonen, men ändå något svårt att vänja sig vid. Efter ett par månader i Australien har jag hunnit resa runt en hel del, avverkat Tasmanien och nationalparker och städer längs hela syd- och östkusten. Faktum är att Australien är ett massivt land, jämförbart med Europas eller USA:s yta. Men mindre än tio procent av landet är befolkat och de flesta bor längs östkusten.
Min färd skall denna gång låta mig utforska det som utgör majoriteten av Australien och går under beteckningen ”the Outback”. Trots detta far mina tankar ifrån de soldränkta slätterna hem till Sverige. Den vackra morgonsolen värmer mig och jag vaggas djupare tillbaka in i ett sömntillstånd och tänker på min barndom på Sörmlandsleden där jag, likt många av mina medresenärer då, hade en klassisk Fjällräven ryggsäck med mig. Det har jag även nu. Min uppgift är att testa Fjällrävens ryggsäck här i Outback. Första testerna av ryggsäcken har varit bra – resan ned till Australien och runt i landet. Men nu skall den sättas på riktigt prov ute i Outbacks krävande landskap.
Tenterfield
Planen är att under ett par dagar resa runt med min australiensiske vän Dan som väntar på mig i staden Tenterfield. Dan är en ännu mer hängiven resenär än jag själv och backpackade runt i hela 1,5 år och avverkade då större delen av världen. Sedan hans omfattande resa har vi inte setts men jag vet att hans fallenhet för att vistas utomhus inte har ändrats ett dugg. Hans familj har en stor gård ute i Outback och vi kommer att ha detta som utgångspunkt och göra olika typer av dagsturer i naturen. Men min resa dit är lång och kommer att ta mig ett par timmar ut i vildmarken.
Äntligen stannar bussen och Dan väntar på mig i hans fyrhjulsdrivna bil. Vi inleder med lunch på den lokala pajaffären där vi går igenom de närmsta dagarnas eskapader. Under resten av dagen avverkar vi den lilla staden (cirka 2 000 invånare) med platser som Peter Allens museum för hans kända sång ”Tenterfield Saddler”, den vackra teatern och lokala rugbyplanen.
Mest spännande är att Dan avslöjar sin idé; att snart köpa en av fastigheterna i staden och göra om till områdets första hostel. Detta är något som jag tror passar bra då området har väldigt mycket att erbjuda budgetresenären. Vi går till den gamla tågstationen och Dan berättar för mig om Australiens bristande infrastruktur som på senare tid är på framfart. Det dröjde till för ett par år sedan innan hans gård fick ordentlig telefonlinje och nyligen har en ny modernitet infunnit sig – Internet.
”The Outback överträffar än en gång mina förväntningar”
Vår resa ut till gården är längre än jag väntade mig men tiden flyger förbi av all lokal kännedom jag blir matad med. Dan har stora planer för sin lilla stad och berättar om de möjligheter och all potential som finns. Vi har bestämt oss för att sova på gården var natt och under dagarna använda den fyrhjulsdrivna bilen till olika platser Dan listar. Min ryggsäck blir perfekt för ändamålet då vi kan fylla den med proviant och persedlar för dagsvandringarna.
Förnöjda rullar vi sakta in på den massiva gården och mina ögon har sällan varit så stora. Jag hoppar ur bilen och drar en djup suck, stadsstressen rinner av mig och när jag öppnar ögonen har jag intagit ett mer avslappnat läge. Gården har en afrikansk stil och är helt byggd i trä med idel miljövänliga detaljer och där mycket, exempelvis vattnet, återanvänds. Långsamt lunkar vi runt på gården och det visar sig att Outback än en gång har överträffat mina förväntningar. Det är underbart vackert och stillsamt och har samtidigt en för mig både annorlunda och häftig stämning. Vi avslutar kvällen med att äta lokalt kött, grönsaker samt vin och där Dan övergår att berätta om alla de djur som vi eventuellt kan se medan vi sitter på terrassen och lyssnar till alla möjliga ljud från omgivningen.
Majoriteten av världens farligaste ormar
Nästa morgon startas i ottan med att jag lagar en svensk frukost med knäckebröd och ägg med kaviar. Jag har packat om min väska och inser redan nu flera av fördelarna med Kajkan. Ryggsäcken lämpar sig utmärkt för längre vandringar och för att förvara våta, smutsiga och rena kläder, men även för en omfattande picknick. Vi far tidigt och långt ut över slätterna. Första dagen skall avverkas i klassisk Outback miljö.
Hettan är det som slår mig mest. Jag drar ned fönstret för att fläkta mig men det är som när man badar på varma platser, det är ingen märkbar skillnad. Vi vandrar under dagen över dalar och slätter, tätt följda av solens 30-gradiga hetta. Efter en tid stannar vi vid en mindre sjö för att svalka fötterna och livet är helt underbart. Plötsligt ryter Dan till. Jag vänder mig om och ser den enorma rödmagade svartormen ringla förbi. Denna orm får man vara försiktig med då den kvalificerar sig på listan över världens tio farligaste ormar. Snabbt som ögat har jag bestämt mig att den svalkande sessionen är över och livet har förbytts i att inte vara fullt så underbart.
Paranoid ser jag nu ormar överallt vi går. Solen når zenit och vi tar tillflykt i en gammal nybyggarvilla som nästan helt har förfallit. Dan är ivrig och visar mig runt bland alla föremål som går att finna; äldre hjul till agrikulturen, gamla matlagningsburkar, en uråldrig form av toalett. Vi sätter oss utslagna på uteplatsen, äter vår picknick och diskuterar. Jag berättar för Dan att jag nog är tvungen att pröva min nya ryggsäck, han nickar förståeligt medan jag tar fram Kajkan och använder den som kudde.
Han skrattar högt medan jag slumrar bort. Efter en kort siesta övergår dagen i eftermiddag och vår vandring fortsätter tillbaka över slätter och dalar. Stora delar av vandringen går vi tysta och njuter av utsikten och känslan av att vara utomhus. Vi går över en stor mängd kohagar och alla former av agrikultur går att skåda. Att somna blir inte svårt och jag sjungs till sömns av syrsor och en orkester av exotiska fåglar.
Omfattande djurliv
Nästa dag startas med en massiv australiensisk frukost där många delar av menyn är nya för mig. Rått ägg med kryddor, egenkomponerad müsli med lokal mjölk och hemmagjort lantbröd med vegemite. På agendan står nu att ta oss med bilen till en ödsligare del av trakten där chansen finns att få uppleva Australiens djurliv på nära håll. När skumpandet når sitt crescendo faller det mig in att leva här i Outback inte vore så tokigt, en känsla av välbehag ligger som en aura runt mig.
Långsamt tar den fyrhjulsdrivna bilen oss fram över de vidsträckta områdena. Jag hoppas starkt på att få ta del av Australiens fauna men blir besviken över att trots att vi smeker fram över slätterna upptäcker majoriteten av djuren oss innan vi ens nått till nästa slätt. När vi kliver av känns det som när man kommit hem efter en utgång – bruset fortsätter att klinga men det faktiska ljudet är stilla. Hettan är dock påtaglig, inte bara av ryggsäckens nära relation med min t-shirt men även om man ser ut över horisonten. Dan berättar att det med lätthet kan bli över 40 grader här.
Dan rycker tag i mig och sträcker ut armen. Femtio meter bort korsar en räv heden. Vi stannar upp och räven ser på oss och gör likadant. Under en längre tid observerar vi varandra. Det slår mig att Australiens fauna inte enbart tillhör koala och känguru men även av introducerade arter, så som räven. Vi går vidare och räven vinner tysta leken. Vi går över en liten kulle och vid första anblicken tror jag att vi är tillbaka bland de fyllda kohagarna. Men så slår det mig att det är massvis av kängurur och vallaby. Vi slår oss ned och vilar. Detta är en perfekt plats för att fika och en stunds återhämtning. Ljudet från dragkedjan har blivit tätt associerat med mat och picknicken tas fram. Trots att jag vandrat under liknande förhållanden ett otal gånger förr är solens påverkan bortom min förväntan.
Jag ser även på denna lilla höjd att det jag missunnat, floran, har en stor förteckning och ett fullt spektrum av färger. Fortfarande är det svårt att få sig en bild av hur det är att leva här. Jag tänker på ett av mina favoritprogram, ”Man VS Wild” där Bear Grylls enda bakslag skedde under avsnittet om Kimberley, inte långt ifrån där jag befinner mig. Detta var enda gången som Bear Grylls, den forne elitsoldaten ur specialistförbandet SAS, misslyckades med att överleva på egen hand – teamet var tvunget att hämta upp honom. Med detta som bakgrund blir det mer förståeligt om hur tuffa förhållandena är i detta område.
Vittne till arter sällan skådade
Nästa dag sitter vi tidigt i bilen. Vi sitter tysta i långa stunder och färden är den längsta hittills. Vi tjoar i takt med att bilen tar sig upp för en rad branta backar. Slutligen parkerar Dan och säger åt mig att vi nu är på över 1000 meter över havet. Det är en så pass skillnad i temperaturen att jag huttrar vid hans påstående. Jag ser ut över dagens avsnitt och inser att denna vandring kommer att bli totalt olik de första, men mer kännas som hemma för min del. Djup, svårtillgänglig skog, dålig sikt, vind och skydd från solen leder till att jag tar ut en tröja från Kajkan.
Dan berättar att vi måste ta oss fram oerhört smidigt och utan minsta ljud. Jag svarar med att justera ryggsäcken och spänner den så tajt det går. Dan berättar även att detta område är ett av de få i Australien där den vilda dingon fortfarande rör sig. Jag dagdrömmer mig bort men blir snart avbruten av ljudet från tunga fötter som bryter torra kvistar. Besviket sneglar jag över på Dan men han gör det internationella tecknet för ”jag vet inte” genom att rycka på axlarna. Pulsen ökar. Blicken flackar. Snart får vi svaret var ljudet kom ifrån då en enorm känguru hoppar förbi bara några meter framför oss, tätt följd av två mindre kängurur. Jag slappnar av och vi fortsätter tysta över den svårframkomliga terrängen, hoppfulla med leende på läpparna.
Gräset är högt, sikten besvärlig. Plötsligt blir Dan helt till sig och pekar på en – katt. Han hukar sig och viskar medan jag står fortfarande upprätt och pekar på katten, ”vad är det för speciellt med en vanlig bondkatt”? Men Dan berättar att detta är ett av de få exemplaren av vildkatter, som är mycket svåra att se. Katten väser åt oss och tar med enastående smidiga steg skydd i skogen. Dan är helt upphetsad av alla djur han ser. Han springer fram och pekar ivrigt på termitstammar, platser där man tydligt kan se att en typ av myrslokar har varit. Vallabys fångar vår uppmärksamhet under deras flykt.
Några större kängurur fortsätter med sitt mellanmål bestående av gräs och iakttar oss frågandes. Vi riktar vår uppmärksamhet mot ett par kaninhål och försöker undersöka dem när ett par kaniner hoppar upp ur ett hål ett par meter bort och försvinner snabbt ur synhåll. Vi färdas en längre tid utan att yttra ett ljud. Synen över nästa kulle är lika chockerande och etsar sig fast i minnet. Tre meter bort står fem stycken storväxta vildsvin. Både Dan och jag står paralyserade på samma fläck. När chocken har släppt vänder vi oss hastigt och lägger benen på ryggen. Detta är en av få gånger jag önskar att Kajkan inte hade följt med oss på resan.
Lika snabbt har dock vildsvinen anammat samma strategi och springer åt andra hållet. De är inte direkt ljudlösa men mycket snabba i denna svåra terräng. Vi kommer till slut upp till toppen varifrån vyerna är fantastiskt vackra. Jag sätter ned min väska och vi står där ett bra tag. Den australiensiska örnen träder då in i vårt luftrum och passerar majestätiskt förbi.
Vi sätter oss ned och talar om dessa extraordinära upplevelser. Efter ett tag återupptar vi vandringen nedför berget, mot bilen. På vägen ned passerar vi ett enormt träd som dingon har gjort till gryt, men det finns inga spår av dingon. Dan berättar att det är exceptionellt svårt att se en vild dingo. På cirka hundra meters håll ser vi ett annat vildsvin, vi går en metkrok för att undvika möte. Jag tänker att nu har jag sett spår av alla djur jag velat se och medan denna tanke flödar lägger Dan ut sin arm som en bom framför mitt bröst. Jag tittar några meter längre fram och ser den rödmagade svartormen igen. Jag är övertygad om att det är ett tecken och att cirkeln nu är sluten för min vistelse.
På vägen hem har vi mycket att diskutera eftersom vi gått större delen av dagen under tystnad. Vi avnjuter återstoden av vår proviant, Marabou mjölkchoklad, för att tillfälligt stilla hungern. Min resa avslutas så som den började, Dan tar mig till den lokala pajaffären där vi går igenom dagarnas eskapader. Bussen stannar till, jag lägger varsamt in Kajkan och färdas tillbaka till civilisationen medan jag ser ut över Outbacks magiska slätter, slumrar och drömmer mig bort.
Väldigt intressant och roligt att läsa. Jag är extra intresserad av ormar så en svartorm hade bara varit en bonus för mig!
Läs mina intryck från Australien på http://www.australienbloggen.se/