Bil och husvagn i Western Australia (Exmouth och Cape Range National Park)

Eleonor reste från Darwin till Perth under 5 veckor i slutet av 2005. Efter att ha tillbringat mer än fyra veckor sträckan Darwin till Exmouth befinner hon sig nu i Exmouth och Cape Range National Park, där hon snorklar, betraktar valar och försöker att campa i ett blåsigt Oyster Stacks.

Efter att ha tillbringat mer än fyra veckor sträckan Darwin – Exmouth var det nu dags för slutspurten ner till Perth. Vi hade en vecka på oss att ta oss från Exmouth till Perth via de klassiska turistorterna för semestrande medelålders aussies – Shark Bay och Namburg National Park, samt även besöka mindre kända orter som Greenough och Badgingarra. På vår resa hade vi hittills upplevt allt som vi förväntat oss i form av ett varierande landskap, outback med röd sand och öken så långt ögat kunde nå, samt ett varierande djur- och växtliv. Jag och mina medresenärer engelsmannen Chris och fransmannen Paul hade dessutom besökt ett flertal intressanta orter som inte hade sett resande på månader. Förväntningarna var höga när vi anlände till Exmouth.
 

Att komma till Exmouth var som att komma tillbaka till civilisationen efter ett flertal veckor i ödemarken. Allt var anpassat efter turisters efterfrågan och på informationscentret blev vi guidade till närmsta campingplats med dusch, närliggande dykcenter med internetcafé, snabbmatskedjan i centrum och fiskmarknaden med skaldjur. Det sistnämnda var mycket uppskattat och vi köpte på oss ett kilo prisvärda och goda räkor.

Vi åkte dessutom ut på valsightseeing kombinerat med snorkling och fick på avstånd se en valunge slänga sig fram och tillbaka i vågorna i ett tappert försök att lära sig simma. Vi såg koraller i alla dess färger och former, samt ett flertal mindre fiskar och några sjöormar. Vi hade dock inte möjlighet att se några valhajar, eftersom vi anlänt under fel säsong. Jag hade inte snorklat på ett par månader och njöt av att flyta runt på vattenytan och begrunda livet i havet, men jag föredrog ändå den snorkling som jag tidigare gjort vid det stora barriärrevet i östra Australien.
 
Efter att ha tillbringat en natt i Exmouth, begav vi oss iväg till Cape Range National Park, där första anhalten var Ningaloo Reef och Turqoise Bay. När vi kom fram till Turqoise Bay hade det börjat att blåsa upp ordentligt. Sanden slog mot oss och klistrade sig fast mot den havsdränkta huden, men den gassande solen skänkte lite behövlig värme.
 
Turqoise Bay var precis som vi föreställt oss, med vita stränder, turkost vatten och fantastiska vyer. Det var dags för vår andra snorkling. Vi fick tipset att ta oss söderut på stranden och sedan följa med de starka strömmarna norrut, för att sedan upprepa proceduren. Om vi inte klev upp i exakt rätt tidpunkt vid den norra delen kunde vi, om vi hade otur, fångas med i en undervattensström som skulle ta oss ett par kilometer ut till havs. Det hände tydligen var och varannan dag att en stackars backpacker med bristfälliga simkunskaper drev ut till havs, för att ett par timmar senare plockas upp av en lokal fiskare.

När jag klev ner vid utvalt ställe på stranden hade jag redan börjat fokusera på lämpligt ställe att kliva upp. Samtidigt som jag simmade för livet i de hårda strömmarna, snorklade jag omkring och såg några färgglada fiskar och en vit sjöorm. Chris lyckades inte se ormen, och ville bestämt hävda att det därför måste ha varit en ål. Det var med andan i halsen som jag kravlade mig upp på den norra delen. Efter ett par timmar var jag totalt utmattad, men Chris ville stanna tills vattnet blev grumligt och vi inte kunde se något mer. Sista gången vi gav oss ut hoppades jag därför att vi inte skulle se något, vilket kan sägas vara lite av en udda önskan för en snorklare.
 
Den hårda dagen ute till havs gick mot sitt slut och jag var frusen och mest sugen på middag och sömn. Vinden gav oss dock svårigheter att utföra våra vardagliga campingbestyr. Ett stormkök är inte anpassat för storm och min packning innehöll inga kläder som kunde skydda mot den hårda vinden. Vår tilltänkta pasta förblev okokt kvar i förpackningen och köttfärsen som var tänkt att bli sås lades tillbaka i kylväskan. Eftersom vi inte längre kunde finna några apelsiner gömda bakom framsätet i bilen, gick vi mot en hungersfylld natt. Middagen kom dock att bestå av en kopp kaffe, som vår tyska granne av medlidande bryggde till oss i den nya kaffebryggare som var placerad i hans moderna husvagn.

Sanden blåste i virvlar runt vår campingplats i Oyster Stacks, över slätten och längs med stranden. Vi kunde med frusna miner skåda det varma, hemtrevliga ljuset från husvagnsfönstren. Husvagnar och campervans är stabila och tåliga, men ett gammalt secondhand tält från tidigt 90-tal står sig svårare på en slätt när det föreligger stormvarning. Jag öppnade bagageluckan på vår Toyota, grävde i packningen och fann tillslut vårt skrynkliga tält under en massiv hög av smutsiga, blöta boots. Det var ingen ide att jag letade efter tältpinnar, eftersom vi redan första natten kunnat konstatera att vår utrustning inte var komplett.

När jag fick kämpa för att ens kunna placera vår inkvartering på utvald plats, insåg jag dock att det inte var någon ide att försöka sätta upp vårt gamla slitna tält, som inte bara saknade väsentliga delar av tillbehöret, utan även uppvisade bristfällig ekipering i form av brutna plastskenor. Med ett otillräckligt tält i ena handen och ett stormkök i andra, tog jag beslutet att jag skulle sova i baksätet på bilen.

Inte för att detta alternativ var speciellt lockande eller inbjudande, utan helt enkelt för att det var det enda alternativet. Baksätet framstod dock som en bra utväg jämfört med att sova i framsätet, vilket denna natt var avsett för Chris. Paul hade köpt ett dyrt tält i en friluftsbutik i centrala Paris, vilket jag tror att han pratade högt och brett om när han leende klev in i sin hydda för att förbereda för en god nattsömn. Tur att jag endast läst två år franska och blott kan snappa upp väl valda ord.

Jag sov inte i en husvagn, jag sov i en bil och när jag inte hade somnat efter tre timmar skyllde jag på koffeinet. Det var isande kallt, vinden trängde igenom bilfönstren och jag låg ihopkrupen i baksätet. Jag gick upp tidigt och bestämde mig för att i fortsättningen inte uttala några negativa åsikter om att campa, utan såg numera på vår tältning genom rosafärgade glasögon. Jag kan inte rekommendera någon att sova i bilen om det inte är absolut nödvändigt. Numera såg jag fram emot att campa under den resterande delen av vår resa.