Urval av betraktelser från Mexico City

Daniela bor i Mexico City där hon studerar och här kommer en krönika om betraktelser från storstaden, allt från sophantering till religion.

Mexico City ligger i en dal och runt omkring finns höga berg. Staden befinner sig mer än tvåtusen meter ovanför havet, och har ett perfekt klimat: inte för kallt och inte för hett. De turister som tror att hela Mexiko är tropisk hetta året om misstar sig. Kort och gott kan man säga att klimatet i huvudstaden är behagligt, och efter ett par veckor vänjer man sig också vid den mycket tunna luften som gör att man somnar lätt var som helst om man inte är van. Jag ska berätta lite om några olika vanliga saker som särskilt har fångat min uppmärksamhet i denna enorma, roliga metropol.
 

Först ett lite udda, men alldagligt tema, nämligen sopor: i fem veckor bodde jag i en del av staden som hade ett annorlunda sätt att ta hand om soporna – varannan dag halv ett på eftermiddagen gick en man längs med gatan med en klocka i handen, som han ringde i. Då var det bara att rusa ut med alla soppåsar och ge dem åt några pojkar som sprang förbi och slängde upp påsarna på ett lastbilsflak.

Detta system kändes jobbigt, för om man inte var hemma varje gång som bilen åkte förbi, så bildades en samling soppåsar inne i huset och avgav frän arom. På andra ställen i staden är det bättre ställt: soporna kan läggas i en järnkorg som står på en pinne ute vid gatan. Den rymmer inte mycket, och jag funderade först varför det inte verkar finnas en enda ”vanlig” grön soptunna utanför husen. Tydligen är det för att folk skarpt ogillar de rymliga soptunnorna, hur konstigt det än må låta.

På flera bostadsområden runt om i staden kan man se skyltar på väggar och portar. På dessa står det ungefär: ”vi vägrar ha soptunnor” eller ”NEJ till soptunnor!”. Varför denna fientlighet emot en så praktisk grej? Jag har aldrig fått nåt svar, och anti-soptunnsrörelsen förblir ett mysterium för mig. Enligt min åsikt är soptunnan bra: det ryms mycket sopor i den, man behöver inte spara soppåsarna inne tills sopbilen kommer, den har lock så stanken inte kommer ut och så att byrackor och andra djur inte kommer åt att slita sönder påsarna i jakt på föda. Och vilda djur, framför allt lösspringande hemlösa hundar finns det överallt på de mexikanska gatorna.
 
På tal om smuts och sådant är ju Mexico City en av världens mest kontaminerade städer. Det känns inte i lungorna om man inte sitter i bilen på någon av de stora gatorna i staden. Men det syns i luften om man tittar snett uppåt, inte alla dagar men ofta. Det är som en grå dimma. Hur långt bort man kan se beror på graden av kontaminering, om det blåser och hur kallt eller varmt det är.

De dagarna som det är som värst ser man inte särskilt långt, men vissa dagar kan man se berg som ligger långt bort från staden. Tidigt på morgonen då trafiken ännu inte kommit igång kan jag se vulkanen Popocatépetl, som ligger i delsaten Puebla, från ett fönster, men ganska snart tar smogen över och skymmer sikten. Då och då händer det att Popocatépetl spyr ut aska, och då regnar det ner lövtunna askbitar över städerna som Mexico City, som ligger relativt nära.
 
Ingen annanstans har jag träffat på männikor som går omkring på stan med andningsskydd framför munnen – som kirurgerna brukar ha. Men här har jag sett det några gånger. De är alldeles vanliga människor, unga och gamla, människor som är ute och shoppar. Det ser komiskt ut, och jag vet inte varför dom gör det, men jag tänker att det kan ha nåt samband med den orena luften man tvingas andas här.
 

Från smuts till veckoslutsnöje: i södra delen av staden finns en plats som jag varmt rekommenderar, nämligen Xochimilco. Visst finns det turister, men det är också en populär plats för vanliga mexikaner att fira en eftermiddag på veckoslutet. I Xochimilco finns en många kanaler, och man kan hyra en färggrann båt/flotte för några timmar och flyta omkring längs med kanalerna.

Det är en mycket trevlig upplevelse som man kan ha med hela familjen eller i goda vänners lag. Man kan även binda fast sin flotte med en resturangflotte, då får man sitta och äta quesadillas eller tacos. Eller så kan man binda fast sin flotte vid en mariachi-flotte och njuta av en mycket typisk mexikansk musikstil. Varje flotte har sitt eget kvinnonamn, och är utsmyckad med färggrann målning och dekoration. Åk dit och se om du kan hyra en flotte som har ditt namn!
 
Och till sist till ett helt annat ämne: även om största delen av mexikanerna är katoliker (och kristna) finns även andra religioner och etniska grupper representerade. I Mexico City är den synligaste, och antagligen största av dessa judarna. I hela Mexiko finns det omkring 42.000 judar, varav den absolut största delen bor i Mexico City, och, enligt vad jag fått erfara är de flesta av dem koncentrerade till vissa områden. Polanco är ett sådant område.

Det är en ganska central statsdel med välbärgade människor, dyra butiker och märkeskläder. En vanlig vardag är det inte lika lätt att se vilka som är judar, vissa har kippa på huvudet men annars syns det inte. Men på lördagarna fylls Polancos trottoarer och parker av svartklädda män med hatt eller kippa på huvudet och kvinnor med långa kjolar.

Hela dagen ser man dem gå omkring där eftersom de inte får använda bil på lördagen. Inte nåt som man normalt skulle se som något typiskt mexikanskt, men efter att ha sett Polanco så många lördagar ter sig nu för mig dessa svartklädda, gående religiösa personer som någonting mycket typiskt för den mexikanska huvudstaden. Judendomen gör sig känd lite över allt – judarna syns bl.a. i TV, deras namn återfinns i nästan alla sammanhang, nästan alla matvaror som är kosher är även koshermärkta. Det är en liten folkgrupp (i denna stad med 20 miljoner invånare) men en desto mera synlig sådan!