Nu ar mina veckor pa barnhemmet over. Jag har alskat varje sekund och det gor sa ont att veta att jag inte far krama mina snuttar igen. Igar kvall nar jag nattade mina pluttar, gick runt till dem alla (34st), pussade dem godnatt och stoppade om dem kunde jag inte halla tillbaka tararna langre. Jessika, en av de smartaste flickorna jag nagonsin mott. 5 ar ar hon och sa omtanktsam mot allt och alla. Hon klappade mg pa kinden och sa – Why you crying? och jag berattade for henne att jag aker ”hem” imorgon. -Don’t cry Marita, you coming back?! Med dem bedjande ogonen och fragan om jag kommer tillbaka fick mig att grata annu mer. Sa tittar hon pa mig och sager -Sorry, precis som om hon trodde att hon fatt mig grata. Lilla snuttan… Imorse gick allt valdigt langsamt. Beth, som ocksa lamnar dem idag och jag ville att allt skulle ta sa lang tid som mojligt och att vi inte alls behovde skicka ivag dem till skolan idag. Normalt sett slutar vi kl 08.00 och blir hamtade vid 09.00. Idag stannade jag kvar och kelade med de minsta bebbarna sa lange jag kunde. Glomde helt bort tiden och de andra volontarerna kom och hamtade mig nar det var dags att aka. Mina alskade sma favvis tvillingpojkar satt vid grinden och vinkade nar jag gick darifran. Gjorde slangkyssar at mig (som jag larde dem att gora) =)
Idag kanner jag inte for nagot langt dagboksinlagg… Vill bara slapa mig in i duschen nu och sen krypa upp i min sang med min kamera. Kan tillbringa TIMMAR med att ligga och titta pa mina alsklingar…
Guuuud vad jag saknar dem redan… =( =( =(
Hej min lille snuttevän. Hoppas allt är bra med dig. Massor av kramar