Bolivia

Det totalt annurlunda Bolivia borjade bra med magsjuka, tarar och separationsangestmisar. Men trots att jag var djupt lidande blev det en rolig karneval i Tupiza. Dagarna innan karnevalens borjan bunkrade varenda ungjavel med vattenballonger och man blev dyngsur sa fort man stack nabben utanfor dorren. Jag insag snart att det inte gick att overleva denna karneval utan utrustning sa jag drog med Zoe for att kopa kostym och vi gick fran indiantants-standen med varsin mundering. Jag hade egentligen fastnat for en rodluvan och vargen-varg mask men den gick det inte att andas i sa det fick bli en bla clowndrakt istallet med omatchande lila nabb.
Rustade for krig drog karnevalen igang. Zoe holl sig i skinnet och tittade snallt pa paraden medan jag jagade ungar med vattenpistol och sprutade dem i oronen, munnen, innan for tshirtarna och aven i smyg pa indiantanterna som satt under sina hattar och muttrade. Till slut borjade det bli morkt och kallt och jag var genomblot sa jag lommade tillbaka till hostelet med svansen mellan benen och forsokte muta nagra ungar for att inte spruta mer vatten pa mig. Detta funkade tyvarr inte utan de drankte mig annu mer, jag sprang, ramlade och kom tillbaka till hostelet och stallde till en scen med mitt blodande kna.

En vecka i Tupiza rackte mer an val sa nu var jag redo for nasta anhalt som fick bli Sucre. Nar jag satte mig pa bussen var jag sjalv for forsta gangen pa en och en halv manad.

Ensamheten gjorde att misaren tilltog sa jag lag i sangen och stirrade i vaggen anda tills Zoe kom till Sucre och fiskade upp mig ur sangen dar jag hade borjat tugga pa tacket eftersom jag inte orkade ga och handla mat. Zoe var en klippa och tog med mig till den dyraste restaurangen hon kunde hitta i Lonely Planet och sedan gick vi ivag for att klippa haret. Mitt har befann sig om mojligt i annu djupare misar an min sjal.

Med kapat har och Zoe som stodhjul var jag en ny manniska och redo for inforskaffning av bussbijett till La Paz. Av mina larare hade jag lart mig att det alltid finns ett billigare alternativ och om det inte finns sa skapar man sig ett. Jag kontrollerade priserna hos samtliga bussbolag som kor till La Paz och fann att det overallt kostade 90, utom hos ett dar det kostade 60. Sa denna fick det bli. Vid avgang uppdagades det att jag var den enda pa den proppfulla bussen som var utlanning, ”gringo”. Jag hamnade brevid en forsaljare fran Sucre i 40 arsaldern pa vag till La Paz for att handla varor till sin butik. Mannen stallde massa fragor hit och dit om hur lange jag reste osv. Efter nagon timme stannade bussen till i ingenstans. Dags for middag. En restaurang fanns. Det enda vegetariska pa menyn var ris med kokt potatis och stekt agg. Efter middagen drog indianmusik igang i bussen. Utanfor fonstret borjade det regna och aska. Himlen lystes upp av blixtrar medan bussen sakta korde fram pa den smala grusvagen som ledde langs bergsvaggen och sluttade rakt ner i ett svart hal. Indiantanterna blottade sina guldtander, skrattade, pekade pa mig och sa ”griiiinga.. griiinga!” for de trodde att jag var radd for askan. Det slacktes ned i bussen. Folk lade sig till ratta for att sova.
Mannen brevid mig borjade kladda pa min kropp i morkret och fraga om jag fros. Till slut skrek jag: ”NOOO!!…NO TENGO FRIO!! POR FAVOR!!” Jag krop in i min sovsack, och tog bort mannens hand varpa denne somnade och jag likasa.

Klockan 6 pa morgonen var bussen framme i La Paz. Jag haffade forsta basta taxichauffor och sa at honom att kora till det billigaste hostelet nagonsin. I och med detta hamnade jag pa The Lobo, dar jag mottes av hebreisktalande personal samt restaurang med falafel, hummus och malahuaj pa menyn.

Efter nagra dagar i La Paz blev jag uppraggad av en hippie som satt och spelade gitarr och salde konst pa gatan. Ignacio, 28 ar fran Uruguay som varit pa resande fot i 10 ar, bott i Amazonas och numera forsorjer sig pa att salja egendesignade halsband av stenar, fron, fjadrar och kranier fran djur i amazonas. Ignacio bad mig att sla mig ner och forsokte sedan i tre dagar lara mig att spela gitarr, forgaves. Vi drog runt pa La Paz gator, spelade for och drack kaffe med indiantanterna. (Indiantanten Julia tar fram en whiskeyflaska i vilken hon har koncentrerat kaffe. Haller upp i en mugg, fyller pa med kokande vatten och avslutar med tva matskedar socker.) Nacio kanner varenda indiantant i La Paz. Han ar en riktig pajas som skriker ”Caseeera..! Caseriiita!” till alla han passerar och far aven de tjurigaste och smutsigaste utan tander ler.
I armkrok drog han med mig att ata pa hans stammisstalle som ar proppfull med locals och dar man far rissoppa, brod och sallad for 1,50:-

Efter nagra dagar i La Paz var det dags att se till att gora nagonting sa jag drog med Royi fran The Lobo for att kora fyrhjuling i Moon Valley. Jag skakade som ett asplov i borjan nar jag krampaktigt forsokte styra for att inte kora ner for de branta stupen. Efter ett tag hade jag fatt det ratta knycket och vi drog pa som sjutton. Pa tillbakavagen borjade det sporegna och vagen var avstangd sa vi fick ta en omvag och var tillbaka efter tre timmar istallet for tva.

Efter att ha varit ute med Nacio och druckit rom med hippiesarna samt i gryningen gatt hem i sporegn ikladd kjol och flipflop akte jag pa en rejal forkylning. Tillbaka pa The Lobo hade Lior och Lior som tidigare delat rum med mig dragit sa jag fann mig sjalv febrig och ensam med Mee Guevara (ett far i Che Guevara keps klottrad pa vaggen), i ett rum med tre tomma sangar. I tre dagar lag jag med hog feber och forsokte blunda hoppas att nar jag oppnade ogonen skulle skulle vara hemma hos mamma och inte ensam i La Paz. Mina varktabletter tog slut och jag trodde jag skulle frysa ihjal i mitt rum som bade saknade element och varma tacken. Jag sag mig omkring i rummet, hasade huttrande upp ur sangen och roffade at mig tackena fran Lior och Liors sangar. Det blev lite battre.

Pa den tredje dagen orkade jag ga upp ur sangen sa jag gick ner till internet. Nar jag kom tillbaka hade staderskorna invaderat rummet som sett forjavligt ut efter att jag harjat sjalv dar i narmare en vecka. Innehallet i min vaska hade vants upp och ned pa golvet. Staderskan aterintradde rummet och fragade hur manga som bodde i rummet egentligen. Jag svarade att det var jag sjalv varpa staderskan gick och skvallrade for kvinnan i receptionen. Kvinnan fran receptionen kom snart hon ocksa och holl pa att trilla av pinn nar hon sag roran. ”Varfor ar allt smutsigt!?, Har du sovit i den sangen, och DEN, och DEN!!?” ”Tyvarr, jag maste ga och tala med min chef” Jag var installd pa att bli utslangd men nar jag kom ner till receptionen nyduschad och nystadad sa hon istallet att jag skulle tvingas betala for att ha anvant samtliga sangar i rummet tre natter i rad.

Som tur var satt en efterbliven snubbe i receptionen nar jag checkade ut som inte forstod tjurtantens notering om 80 bolivianos extra pa notan sa jag slapp betala och kom undan med 20 kr natten for de tolv dagar jag varit i La Paz.

Antligen var jag pa vag bort fran La Paz, mot Cusco och Peru!