Nära, men ändå så långt bort

Att lämna 30 graders värme och strålande sol för att istället fara till 5 plusgrader och snöblandat regn kändes för ovanlighetens skull, helt okej. Sannolikheten att det starka högtrycket över Skandinavien i början av juni skulle kunna stå emot de inkommande västliga lågtrycken var obefintliga. Dessutom skulle jag nu för första gången resa en bra bit norrut, första gången norr om polcirkeln, första gången till en arktisk klimatzon och för första gången skulle jag arbeta utomlands, bara i Norge förvisso, men ändå.
Det var inte utan en viss spänd känsla jag steg ombord på SAS morgonflight från Gardemoen till nordnorska Kirkenes.
2 timmar skulle flygresan ta. Somnade någonstans över Jämtland och vaknade när det var dags för inflygning. Vid det här laget hade vi för längesedan passerat det Skandinaviska högtrycket.
När SAS-planet tagit sig igenom det tjocka molntäcket uppenbarade sig under oss ett kargt och stenigt landskap med snödrivor här och var, som den blygsamma Finnmarkska vårsolen ännu inte hade förmått smälta bort.
Landade på Kirkenes flygplats, en liten sådan men ack så betydelsefull, inte minst för NATO med dess strategiska läge nära den ryska gränsen.

Möttes av en kylig nordanvind som nästan skar i kinderna när jag klev ur flygmaskinen. Sökte skydd i ankomsthallen vid det lilla väskbandet. Informationstavlan talade om att ett plan från Tromsø snart skulle avgå och att ett annat från Murmansk var på väg hit. Reklamskyltar berättade om alla de vildmarksäventyr man kunde få uppleva när man nu hade anlänt dessa exotiska trakter. Min väska kom nästan på en gång och utanför började det plötsligt att snöa.
Tog flygbussen in till stan. De vägskyltar som förkunnade att vi nu var på väg mot Kirkenes var skrivna i både rysk stil och på norska. Efter en kvart anlände bussen målet och jag var äntligen framme, nästan 250 mil hemifrån. Steg av bussen vid sjukhuset och hämtade nyckeln, till mitt boende, på akutmottagningen. Elevhemmet skulle bli mitt hem de närmaste sju veckorna, två minuters gångväg från sjukhuset. Vackert beläget vid Björkfjordens inlopp intill hamnen låg Elevhemmet.
Eftersom det var söndag den dag jag anlände fanns det absolut ingenting som var öppet i Kirkenes, tursamt nog hade jag med mig lite egen mat. Det blev en lugn första dag framför den gemensamma TV:n. Somnade vid 23-tiden första kvällen, och fortfarande var det helt ljust ute.

Det har nu gått sjutton dagar sedan jag kom hit. Ska stanna i ytterliggare fyra veckor. Har blivit nästan uteslutande jobb sedan jag anlände.
Allt eftersom tiden har gått har jag kommit in i arbetet på akutmottagningen. Tempot är inte i närheten av vad jag är van vid hemma. Blir nästan lite långtråkigt emellanåt. Arbetskollegorna är trevliga och består till allra största delen av norrmän, vi är bara tre svenskar som jobbar där just nu.
Något som är kul och som nästan är lite exotiskt, iallafall om man har arbetat i Skaraborg, är att primärvården fungerar så ypperligt bra som den gör, detta trots många stafettläkare (som till stor del utgörs av svenska internmedicinspecialister). Distrikstläkaren tittar på alla innan de når akutmottagningen. Tillochmed uppenbara inläggningsfall ska remitteras av en distriksläkare, det blir nästan lite överdrivet och omständigt tycker jag. Men det är ingen ide att klaga, som gästarbetare är det bara att ta seden dit man kommer.
På akutmottagningen finns också något som kallas AMK, här sitter sjuksköterskor som svarar i den medicinska nödtelefonen (motsvarande vårat 112), flyg- och ambulansbeställningen och sjukvårdsrådgivningen (en kombination av SOS och SVR), dessa sjuksköterskor ambulerar mellan ”telefonen” och ”golvet”, systemet fungerar perfekt. Med andra ord är det inte alls så skogstokigt som det är hemma i Skövde, med helt separat akutmottagningspersonal och sjukvårdsrådgivningspersonal som knappt vet om varandra (jo ni läser rätt ni som inte jobbar inom sjukvården så är det…). Annars är det mycket som skulle kunna effektiviseras på mottagningen när det gäller det patientnära arbetet, om man bara fick lite inspiration från exempelvis akutmottagningen hemma på KSS.

På sjukhuset i Kirkenes ligger AMK för hela Finnmarksregionen, en region som till ytan är större än hela Danmark. Avstånden är gigantiska. Närmaste större stad från Kirkenes är Alta, drygt 60 mil västerut. Endast 20 mil österut ligger den ryska staden Murmansk (världens största stad norr om norra polcirkeln). Den ryska gränsen ligger endast tio kilometer från Kirkenes, men att passera den gränsen är inte alls detsamma som att passera gränsen Sverige-Norge…
Visum krävs och det är stränga böter som väntar den som kränker dessa bestämmelser. Närheten till Rysland är dock påtaglig i Kirkenes. Skyltar är skrivna på båda språken, den sista torsdagen i varje månad hålls det en rysk marknad på torget och 10 % av befolkningen i Kirkenes är faktiskt ryssar.
Det är mycket som känns väldigt hemlikt här, man är ju trots allt i Norge, samtidigt som somliga ting känns ganska exotiska, inte minst naturen och klimatet.
Mer om Finnmark och Kirkenes återkommer jag om i nästa inlägg. Ha det gott!

MVH
Carl-Johan

P.s. ni ska veta att jag saknar er familj, vänner och f.d. jobbarkompisar, ska bli kul att ses snart igen D.s.