Galen..

Sakta blir ”aventyret” till vardag och allt som en gang var ”nytt” ar nu ungefar lika spannande som kopenhamn, med det menar jag inget negativt, jag gillar kopenhamn, ett utav mina favoritresmal, men dock kanns det inte sa avlagset, inte sa mycket kulturkrock..

Kulturkrockar fortsatter dock uppsta titt som tatt, speciellt nar jag ar som larvigast och far for mig att ”jag minsan vet hur man ska bete sig har”, vilket jag kanske, men bara kanske, teoretiskt satt vet, men det ar inget jag kan leva upp till, mitt temprament och kontrollbehov ar ytterst othailandskt. Det gor ingenting. Jag ar Svensk, darav beter jag mig ocksa som en sadan. ibland far jag for mig att det skulle vara nagot negativt, men det ar det inte, det bara ar…

Nu ar jag pa en kort visit i bangkok for att saga hej till nagra vanner, annars bor jag i Watthana Nakhon, utanfor Aranya Prathet. I Watthana Nakhon gor man ingenting. man ater, sover, aker moppe, badar i en sjo som ar alldelels for varm for att pa nagotsatt kunna kallas svalkande.. Jag gillar att gora ingenting, det kanns ratt skont. Att bli ett med vardagen, att inte kanna sig tvungen att gora saker hela tiden. bangkok ar bara 4 timmar och 40kr har ifran, och har ar 4 timmar inte mycket, och 40 kr for en runt 30 mils resa kanns inte sa farligt heller.

Av nagon anlednign har folk runt omkring mig en vana att bli sinnessjuka. varfor vet jag ej, men sa ar det likforbannat har med. Ibland kanner jag mig som varldens stabilaste manniska, det ar kanske da jag ar pa gransen till sinnessjuk..
Men jag har en vann har fran Irland vid namn Furgus som ocksa bodde pa green lake i Phnom penh, av nagon anledning sa ar det som att man kanner varandra efter att ha bott dar ett tag tillsammans, sa ar det inte har. men det har ar bangkok, inte phnom penh…

Senast jag var har motte jag honom, da hade hans respartner sparat ur och borjat prata med sig sjalv och sla hal i vaggar, nu ar han eskorterad har ifran.

Idag kom jag tillbaka till bangkok o motte honom igen. Da hade han mott tva andra som ocksa bodde pa green lake, de hade rest till Sianoukville tillsammmans med en Svensk tjej vars namn far forbli osagt. Hon har tydligen ocksa borjat prata med vaggar och varit otroligt ostabil och helt enkelt sinnessjuk.

Jag anser det lite mystiskt.
For ett tag sedan varnade en tysk mamma mig nar jag sa att jag funderade pa hur man skulle gora for att bo har, for att folk blir galna. Jag tror pa henne, man blir galen om man super konstant utan att sova o tuggar massa knark. Det sager sig sjalvt. Gor man inte det, utan istallet vill bo har, som man bor hemma, da ar det samma sak, som hemma, man kan bli galen hemma med, men folk slapper formodligen mer pa tyglarna har.. Somm om de ville bli galna.. Eller kanske bara vill fly. Jag vet itne. Och egentligen skiter jag i det ocksa. Jag tankte forbli ogalen iaf…

Nu ska jag ga och sova, sen ska jag gora nagonting annat som jag inte vet vad an. Om tva dagar drar jag tillbaka till Watthana nakhon for att fira Nyaret 2550. Hipphipp Hurra!