Adams Peak

Så var det då dags för en dos pilgrimsvandring: vandringsskorna och kompressionsstrumporna på och stavarna i hand. Gick ut hårt!

Adams Peak är 2243 meter hög. Jämför med Kebnekajses 2106 meter… Bara så någon kan förstå vad jag skriver om.

Vi startade från vårt hotell som är det som ligger längst bort från bergets fot. Så där fick vi någon extra kilometer gratis. Det småregnade – vilket stundtals skulle övergå till regn. Blött regn.

Redan efter ett halvtimme har Sören så ont att jag tvingas lämna honom (inkl ryggsäcken med tröjan mm) och fortsätta ensam.

Kämpade hårt. Valde att ta det sakta, men jag är dålig på pauser, så jag stapplade på. Belyst här och var. Ibland beckmörkt.

Olika höjd på trappsteg, men de som var för höga var de dominerande. Det var som att springa Midnattsloppet – fast bara mördarbacken vid Sofia, utan utplaningar, bara upp upp upp. På några ställen stod volontärer och delade ut kaffe och kex. Jag avböjde vänligt och plöjde vidare. Sicken idiot jag är.

Det här var mycket mer avsträngande och tidsödande än jag kunnat ens gissa. Vi startade ”klättringen” kl 01:20 och efter ett par timmar så började all kraft rinna ur mig, det började snurra och illamåendet kom krypande. Jo, det är sant: det går att helt glömma att man är diabetiker!

Hade tur: precis där låg en drickastation och jag fick ur mig att jag behövde socker och vatten. Ett par chokladbitar och en stor mugg med starkt sött kaffe, samt en vilopaus på en kvart bland de sovande under taket, så var hjärnan på plats och jag kunde fortsätta. Otäckt med sjukdomar som inte märks så länge de sköts.

Sista stigningen var värst! Tur att det var beckmörkt på sidorna så att höjdrädslan inte fick näring. Köpte lite rökelse och Lotusblommor som present så att jag skulle kunna kila in mig hos Buddah.

Tappade en stav vid ett tillfälle och linsskyddet vid ett annat. Det var tur att jag inte skadade någon. Raska händer fångade upp och skickade tillbaka mina saker.

Sista biten är två fållor som nästan är lodräta. Då börjar solen stiga och det är riktigt kallt. Jag har linne och alla andra har tjocktröjor och mössor. Min förkylning skulle säkert bli dödligt, det hörde jag på hostan. Hostade jag så snurrade det.

Plötsligt hörs ett himla liv och folk kastar sig åt sidorna då det kommer en procession springande. Även jag klättrar över ledstängerna till andra fållan. Det var som när ambulans ska passera Essingeleden under högtrafik. Alla kastar sig åt alla håll.

Jag är så nära att jag ser grinden upp på toppen. Inser att kön slutat röra sig: den bara tjockar på underifrån. Somliga sätter sig ner i röran och tar upp sitt picnic-ris.

Det är stopp! Klockan är 05:20 och där står vi. Så jag frågar… ”Ohhh, the gate is closed… until eight a’clock!”

Processionen som sprang förbi hade nu startat en mässa. Med de som hade hunnit upp. Och de som stod med mig, och alla de andra tusentals som inte hunnit upp, tänkte stå där i den kalla blåsten i två och en halv timme och vänta!

No Way! Jag gav mina lotusblommor och rökelse (hade fått några till av några volontärer också) till ett halvstort barn, ”Give my regards to Buddah!”, och började tränga mig nedåt igen.

Vi var typ åtta västerlänningar som kommit så långt och vi gav alla upp samtidigt. Snälla människor vek undan för att släppa ner oss: men genast tryckte de på underifrån och fyllde upp. Jag förstår att folk kläms ihjäl vid deras festivaler.

Några av oss gick utanför trappan, det hade jag aldrig vågat för ibland var det riktiga stup. Sen började nedstigningen.

Solen steg och vyerna var fantastiska! Men kroppen var tom på energi, så himla trött. Jag tackade ja till allt från kakor till kaffe och drickchoklad.

Hela tiden trodde jag att jag var nere, men ack vad jag bedrog mig.

När jag var nere nere kröp jag in i en tur-tuk och bad att få bli körd till hotellet. Solen stod högt, klockan var tio när jag nådde hotellet.

Där stod Sören och väntade. Då började jag gråta av trötthet.

Det visade sig att Sören hade vilat lite och sedan satt fart upp efter mig och varit mig i hasorna. Dock hade han halkat och fått ändå ondare i sitt knä och vänt om ca halvkilometern från toppen.

Skriver detta på julafton, två dygn senare, har fortfarande ömma lår. Adams Peak är inget för feta medelålders som fuskat på löpbandet. Det ska ni inte ens tänka på!