Krock med buffel

Januari 2009. Vad ska hända detta år? Jag fyller 30 haha. Jag som fortfarande är en liten barnunge. Under nyår har jag fått uppleva hur saker o ting kan ändras fort. Sen tre år tillbaka har jag alltid hängt på samma beachshack (strandrestaurang) i Palolem när jag varit där. I år skulle det bli första gången med nyårsfirande. 10 timmar före tolvslaget kommer dock beskedet att ägaren dött i en trafikolycka. Restaurangen stänger direkt. Han hade kört in i en buffel med motorcykeln. Han var ca 45 år gammal, med fru och en 6-årig son.
Ingen visste riktigt hur en skulle bete sej. Sent kvällen före när jag och Alphonse suttit med varsin öl hade han suttit ensam vid ett bord bredvid och, vad jag tror, tjuvlyssnat på oss. Alphonse är ingen vanlig indisk kvinna så det var nog intressant för honom att höra vad vi tisslar o tasslar om. Men just det kändes overkligt när jag fick beskedet att han dött, för – han satt ju där igår!
Ja, sen blev det en lugn nyårsafton. Inte så kul att skråla in nya året. Begravningen skulle tydligen ske igår fredag. Dom väntade in hans två bröder som bor i USA. Annars sker begravningarna ännu snabbare här i Indien.

Någon sa att restaurangen skulle vara stängd i minst tio dagar. Alphonse trodde definitivt att han gjort något dumt i detta eller föregående liv för att förtjäna detta slut. Och hon är kristen, inte hindu! Vad jag vet så var han inte speciellt populär av personalen. Han var inte känd som en glad man. Men jag tror inte på karma, för det finns precis lika många ”bra” människor som råkar ut för tråkiga livsöden.

Jävla trafik här i Goa. Nu krockade han visserligen med en buffel, men så många andra olyckor sker dagligen här p.g.a brist på trafikvett. Folk kör helt utan att tänka. Det är bara jag jag jag i trafiken och störst kommer först. Tutan verkar vara viktigare än hjulen. Jag svär jätteofta när jag cyklar för människor svänger ut framför en hela tiden, tittar inte ens.

Men havet är verkligen underbart i Palolem. Jag kan bada i evighet. Nyårsaftons morgon simmade jag en kilometer. Sån frihet. Det är min absoluta favoritstrand.

Igår bökade jag ordentligt på baksidan av sheltret. Där stod en massa gamla burar som så småningom ska göras iordning. Varför inte göra en rastgård till valparna av dom genom att ställa burarna upponer med ”fötterna” upp? Sagt o gjort välte jag en tio femton stycken och ställde så det blev två gårdar. Valparna blev ordentligt förvånade när jag först tog ut dom ur sina vanliga burar för att sen stänga in dom fast utomhus, dom är så vana vid att få springa omkring fritt när jag tar ut dom. Nu finns det två provisoriska rastgårdar som är ungefär åtta kvadratmeter stora. När killarna fick se det skrattade dom roat, Vasu sa att han ska fixa cement så vi får riktiga rastgårdar.

Har borjat laga egen mat utan salt eller andra kryddor efter att jag brant tungan pa Sanman (min vanliga restaurang i Ponda). Tungan ar nastan bra nu, men jag vill helst inte branna upp den snabbt igen. Igar nar jag for forsta gangen skulle ata pa Sanman igen bad jag dom gora biryanin ”no no no no spicy” och jag tyckte jag var jattetydlig, men anda ar maten superstark. Sa nu tanker jag fortsatta laga egen mat. Det ar faktiskt ganska skont att laga mat, men den ”riktiga” indiska maten ar ju sa himla god… om den ar behagligt kryddad.