Med tarar och sol i ogonen

Hej allesammans.

Antligen utanfor Goas grans! Mangalore, Karnataka, ca 30 mil soder om Goa. En stad med drygt 400 000 manniskor (den storsta staden i Goa har 100 000 invanare).

Vi kom i forrgar kvall (med tag) och det var val tankt att vi skulle stanna har en dag bara, men sa igar nar vi tog lokalbussen ut till ett gammal utkikstorn i sten utvid floden blev vi tipsade av en kille som malade en bat att ta baten over till en o dar det skulle finnas en strand – och javlar vilken strand!
On var langsmal, formodligen minst flera kilmeter lang, men bara ca 250 meter bred, med stranden pa andra sidan, ”osynlig” fran floden. Och dar hamnade vi en sen eftermiddag utan badklader… Vi bestamde oss for att stanna en dag till for att kunna aka tillbaka och bada. Sa idag har vi spenderat nagra timmar pa den flera kilometer langa stranden tillsammans med totalt kanske tio andra indier… Ganska trevligt 😉
Gissar att det var sa Goas strander sag ut innan turistinvasionen.

Det har annars varit intressant att se Mangalore. Det ar fler manniskor, mer trafik. Om det ar fattigare ar svart att saga. Har alltid fatt hora att Goa inte ar Indien, men jag vet inte om jag haller med. Det beror nog pa vilken del av Goa man jamfor med. Mangalore ar som ett storre Ponda, nastan sa det ar finare har t o m. Manga fina affarer och restauranger. Samtidigt ar det fler tiggare, men det hor val storre stader till.

I alla fall har det varit sjyst att se nagot nytt. Imorgon bar det av sydost i Karnataka, Madikeri, the Scotland of India… Det ska ligga relativt hogt upp och vara omgivet av massvis av djungel och temperaturen ska tydligen inte vara mer an 25 grader pa dagen. Vi ska forsoka trekka!

Lamnade Ponda med hjartknip. Vi lamnade namligen ca 20 valpar efter oss i handerna pa folket pa sheltret. Dom i ovrigt underbara manniskorna vet inte hur man skoter valpar och bryr sej inte riktigt heller, trots att vi talat om vad iaf vi tror ar bra. Jag o Alfred har haft som tva heltidsjobb i fem veckor. Tagit hand om valparna och sen mestadels gatt ut med hundar som varit dar lange. Nu har vi skrivit ihop en ”manual” for hur valparna bor tas om hand. Jag blir glad om dom foljer den till en tredjedel, men jag raknar med att alla valparna ar doda nar vi kommer tillbaka (om ca fyra – fem veckor).
Jag skulle vilja ta over chefskapet pa sheltret, arligt talat! Ha befogenhet att styra upp lite… Chefen nu syns aldrig till. Har traffat honom en gang pa fem veckor. Jag tror att han har for manga bollar i luften. Han har fru och tva barn, han jobbar som larare, han jobbar politiskt (vet inte riktigt hur, typ sitter i nan slags namnd tror jag), samtidigt som han ar valdigt aktiv i Rotary och dealar med tomter och hus. Ja, ni hor… Jag vet inte riktigt varfor han ar chef over sheltret, har aldrig uppfattat honom som nagon djurvan. Pa sheltret i Vasco har dom en manniska som heter Milan som chef, hon ar en riktigt djurvan och ar dar jamt typ.
Jag har fatt for mej att hogsta chefen, Norma, ar lite missnojd med chefen i Ponda. Hon var pa sheltret forra veckan for att visa upp det for tva vanner fran Malaysia, da passade hon pa att vrida runt nyckeln lite hardare och bad Vasu att se till att byta entreprenor till valpbygget pa baksidan. Tur att Norma finns i alla fall. Det ar fart i henne. Hon skulle behovas dar jamt…

Bade jag och Alfred har borjat ma riktigt daligt for det har med valparna och att ingen bryr sej. Det kanns hopplost. Valparna maste ju ha ihallande omvardnad, inte bara nar vi ar dar, sa vad hjalper det om vi ser till att valparna mar okej om den sen bara ska fallera nar vi inte ar dar?
Jag blev t ex sjuk i halsfluss for nan vecka sen och var borta i tre dagar. Det var INTE bra. En relativt stor o frisk valp dog…
Nu innan vi akte har jag nastan bett dom pa mina bara knan att dom ska gora sitt basta. Dom tycker val att jag ar en riktig surpuppa som bara ar arg och klagar, men jag kan inte, INTE saga nanting. Det ar svart att veta hur man kanslomassigt ska forhalla sej. Svart att inte kanna med valparna. Stackars sma valpar utan morsa som inte vet nat mer om den har varlden an att dom bor i en tjaskig bur och mar jattedaligt fysiskt. Ibland sa daligt att dom dor. Sa fort man visar sej borjar dom skrika och blir inte tysta forran man oppnar buren och borjar klappa dom. Nar man stanger buren och gar darifran skriker dom igen…

Det har blivit valdigt mycket ormfangande pa sista tiden ocksa. Nar vi akte nu hade vi tre pytonormar i en bur. Den ena har varit dar i sakert tre fyra veckor. Det ar Forest department som ska slappa ut dom i skogen, men dom kommer aldrig. Ska man behova muta dom for att dom ska dra sina rovar ur stolarna?!
Ingenting gors ju heller pa sheltret for att ormarna ska ma hyfsat nar dom bor dar. Vi kopte ett skynke att lagga over for dom vill ju kunna gomma sej, men det tar bara killarna bort hela tiden trots att vi talar om vad det ar till for. Och sa tusen pers hela tiden som ska komma och titta.

Vad har mer hant? Vi var i Vasus by i sondags. Gud vilken skillnad pa hans hus nu och for ett ar sedan. Han har gift sej, malat klart huset, rojt upp inne i huset, kopt (fatt?) en ny sang, kylskap och tva kokplattor. Det var ett helt annat hus nu an forra aret!
Och byn ar fortfarande helt idylliskt fin…

Ja. Liten sammanfattning om laget.

Sjukhusvistelsen var fan inte rolig, dom stack mej overallt. Bl a pa insidan av handleden for att leta blod att satta dropp pa. Gjorde skiiiiiitont, och sa hittade dom ingen ven… Fick antibiotikados ggr 3 for att bli av med halsflussbakterierna. Annat an i Sverige.

Nu ska vi ga o lagga oss pa dom harda sangarna igen och aka upp i bergen imorrn.

Ooooo, det ska bli super.

Ha det bast alla