Gatuhundslivet i Goa – liten utvärdering

Många har talat om för mej vad modig jag varit som vågat åka till Indien alldeles ensam. Men ensam är man på månen, i Indien bor över en miljard människor!

Och där det finns människor, finns det vänner. Säger jag med mina (fortfarande, efter Indien) blåa ögon.

Men ärligt, världen är lika farlig som Sverige. Ge er ut för sjutton gubbar, man vänds på diagonalen! Det handlar inte bara om klichén att man inser att uppskatta sitt hemland när man kommer hem. Man blir rik som ett troll.

Rik på nya nyanser av liv. Som att vara instängd i ett vitt kalt rum i flera år och sedan helt plötsligt få öppna dörren och gå ut.
Så kan det nog liknas vid att komma till en ny kultur som Indien. Man går igenom fascination, förfäran, beundran och känner sej totalt bortkommen i allt det nya.
En underbar ovärderlig upplevelse.

Jag minns första veckan. Åt knappt ingenting och storbölade efter den första praktikdagen. Så många koksnötter och barn utan skor på fötterna att det inte blev hanterbart för hjärnan. Gråten blev en metod för hjärnan att lätta på trycket och hade nog önskat att fått åka till Indien landvägen i stället. Förändring av natur och kultur i något makligare takt. Från Sverige och plopp till Indien blev ett väldans glapp. Men även sånt har ju sin charm…

Från början var min avsikt aldrig att gå in i indiskt liv som ”fundamentalist”. Jag var inte ens särskilt intresserad av Indien egentligen. Jag ville jobba med gatuhundar, och jag råkade hitta en sådan organisation i Indien och så fick det bli Indien. Men efter allt jag hade hört om landet tänkte jag att det nog kunde bli en resa ändå… Dock var jag ju lite orolig. På gymnasiet var jag så kolossalt arg på Indien och hinduismen att plugghästen Sofia vägrade plugga till provet. Läraren hade berättat om deras kvinnosyn. Att familjerna betalade för att få sina döttrar bortgifta och att kvinnor sattes i brand. Ville inte ha med en sådan religion att göra!

Så jag åkte dit också av nyfikenhet på hur det egentligen står till. I förväg hade jag tänkt ut en plan för hur jag skulle hantera om jag fick liknande känslor som på gymnasiet. Den gick ut på att jag skulle betrakta och samla in information innan jag fick dra en slutsats och eventuellt bli arg. Träning i förståelse. Som jag skrev i ett tidigare dagboksinlägg hade jag ingen tanke på att det kunde bli tvärtom, att indierna inte skulle ha någon förståelse för företeelser i min kultur.

Jag undrar vad dom tänkte, när jag ramlade in på kontoret för första gången. Dom hade ju ingen aning om att jag skulle komma ens, även om det var planerat i flera månader i förväg med Norma (chefen). Hon ringde helt sonika Ponda shelter precis när jag satt på hennes kontor och meddelade att en tjej från Sverige kommer till er om två timmar och ska vara där i ett halvår. Hej och hopp. Jag kände mej nästan som en måltid när jag sedan kom dit. Folket smakade i tur och hierarkiordning. Veterinären hade ju första tjing, minst sagt.
Men dom undrade nog vad jag var för ett troll egentligen. När dom tänker foreigners tänker dom enbart att vi är rika. Och där kom jag med dreads ner till häcken (vilket ses som väldigt skabbigt), i shorts och t’shirt och ville hjälpa till även med lortiga saker som att diska hundmatskålar och göra rent golvet. Hmm, i deras huvuden.
Dessutom var jag ju inte gift och hade ingen pappa med mej.

Jag skulle också ha undrat.

Jag undrade ju också vilka dom var. Att komma till en ny arbetsplats i Sverige kan ju vara svårt bara det. Nu var det ny arbetsplats – i ett land på andra sidan jordklotet. Hur går det till där? Vad pratar man om? Hur artig ska man vara? När får man skämta och hur? Vilken stämning råder? I början såg dom ju en just som en gäst, och gäster tar man hand om, man sätter dom aldrig i arbete!
Men det gick bra. Basha och jag pratade och pratade och lärde känna varann ganska så bums. Han var inte alls konstig ju! 🙂 Och jag märkte ganska snart att atmosfären var mer avslappnad än på en svensk arbetsplats. (Även om jag senare fick förstå att det ändå finns problem i gruppen…)
När sedan Vasu konstant gick runt och sjöng på ”Kajra re” med sin snygga falsettröst var det kört. Då insåg jag att deras glädje skulle bli behållningen av hela praktiken.
Vi må äta, skita och sova olika, men glädje, det är universellt!

Innan jag åkte var jag något skeptisk till att jag verkligen skulle bli någon hjälp för gatuhundarna alls. Jag var ju ingen veterinär och kunde ingenting om att fånga hundar. Jag bidrog ju inte heller med några pengar. Nu i efterhand kan jag ju bara konstatera att jag faktiskt hade rätt där. Fler hundar steriliserades inte bara för att jag hade tillkommit. Däremot gjorde jag nog inverkan på en punkt som jag inte hade räknat med – attityden till hundarna. Jag trodde nog att dom som jobbade där skulle ta det en aning mer varsamt än vad som skedde. Visst att hundarna var vilda och att det inte gick att gå i vanligt koppel med dom. Men när dom släpas in så dom både kissar och bajsar på sej och blir av med tänder och blöder för att dom biter så i makapären dom fångas med, så tycker jag ändå att det går att ta det lugnare. Men jag fick ju gå balansgång när jag la fram mina åsikter. Hade jag någon erfarenhet? Nä. Var jag deras nya chef? Nä. Det blev till att försöka påverka dom på mitt sätt, skarpt men ändå med glimten i ögat. Med tiden gick det ju lättare också. Men jag minns en gång precis i början när stygnen skulle tas på en massa hundar och en hund då bajsade på sej så det skvätte på Shivaji och han slog till den. Jag blev svinförbannad, reagerade instinktivt och halvskrek ”no!” till honom. Vilken förvirrad min jag fick. Sofia tjej säger till Shivaji kille. Han verkade inte riktigt beredd på det.
Likaså den gången jag berättade att jag varit ute på en promenad med en hund som Shivaji såg som en rough hund, snopenhet och tankeställare i hans huvud.

Att jag samt konstant var en nål i häcken på folket när det gällde enskilda hundars hälsotillstånd och drev otaliga diskussioner om hur vi kan förbättra sheltret tror jag sammanfattningsvis att jag ändå gjorde lite nytta.

Men jag lämnade nog inte bara avtryck vad gällde hundarna. Kanske gjorde jag ännu större intryck i deras värld i och med att jag var tjej och inte bara log och höll med. Tycker kommentaren som Basha gav mej näst sista kvällen var klockren: ”Jag har fortfarande inte förstått om du är en tjej eller kille.”
Och då hade jag ändå kjol på mej! 😉

Jag blev riktigt arg tre gånger, men det gällde inte änkebränning eller hemgift. Kvinnan är underlägsen mannen i Indien, ja. Men änkebränning var extremt ovanligt nuförtiden fick jag berättat för mej. Däremot är hemgiftet fortfarande rejält utbrett. Bashas familj hade t ex blivit erbjudna 800 000 rupies för honom, men han känner sej inte redo att gifta sej än.

Någonting i indiernas kultur jag verkligen gillade var hur dom tog hand om varandra. Det viktigaste i livet var att hjälpa familjen. Kusinen var ingen kusin, det var sister eller brother. Grannen var ingen granne, det var sister eller brother. Gränser var ganska utsuddade där.

Men framförallt känner jag att jag har haft kul. Mycket brottning, dansande, sjungande, flamsande och skrattande.

Bästa perioden i hela mitt liv.
En massa underbara minnen.
Minns när vi fångade herr krokodil och körde honom till sheltret på motorcykel. Minns första besöket i Vasus och Shivajis by och hur chockad jag blev. Minns Anti-Rabies Vaccination Camp utanför Vasco då vi gick från hus till hus för att vaccinera owner’s dogs, speciellt ögonblicket då en apa flög över taket på ett av husen där vi precis lyckats binda fast en argsint hund och hunden blev helt vild och såklart ville jaga apan. Minns invigningen av ambulansen, stormötet tillsammans med alla djurrättsorganisationer i Goa, när mamma o pappa besökte sheltret, Vasus födelsedag, prisutdelning på Rotary Club. Kvällen med dom häftiga diskussionerna om gud och om homosexualitet. Alla människor jag mött.
Tusen och en minnen.

Jag har drömmar om Goa och människorna där i stort sett varje natt. Drömmer jag inte om Suvarnas pappa, drömmer jag om helihoptern till riksha. Jag borde nog ta åt mej av Jetens råd och ”take one religion and go and pray” så att jag snart kommer tillbaka igen.