Sista veckan med Goa

Vischan i Sverige den 27 februari 2006.

Jag vill skriva den senaste veckan, men det känns som att sprickan skaver så mellan borta och hemma att jag inte vet hur jag ska börja. Jag sitter här med indisk te och lyssnar på mina favorithindipoplåtar som Suvarna kopierat till mej och känner hur jag griper efter Indien i tomma luften och längtar tillbaka, saknar bussturerna där dessa låtar vrålades ut på
spruckna högtalare.

Varför ska Indien vara så långt borta?
Det är skillnad på länsbussarna som går förbi här och dom små fullproppade bussarna i Goa.

Kom hem i lördags eftermiddag efter lite krångel i Tyskland där jag blev tvungen att spendera ett dygn på ett hotell. Efter att min flygbiljett köptes i augusti hade dom tydligen hunnit med att ändra på flygtiderna…
Det var kallt ute eftersom jag bara hade en tunn tunn bomullsskjorta på mej men det kompenserades med ett lyxigt hotellrum med den mjukaste sängen jag sovit i på år och dar och badkaret där jag hann med att bada tre gånger.

På flygplatsen i Örebro hann vi med att göra bort oss med detsamma också. Bara min ena väska kom rullandes på bandet så när vi skulle gå och anmäla detta råkade vi gå igenom en larmad dörr (där några människor precis gick så vi trodde det var okej), men efter en stund kom en kvinna som jobbade på flygplatsen fram till oss och sa att tack vare att vi gått igenom den där dörren sa kanske dom måste ta ut alla 200 passagerare ur planet som snart ska lyfta och göra om deras säkerhetskontroll. Vackert.

Den andra resväskan hade landat på flygplatsen dagen innan…

Såg sheltret för sista gången i torsdags. Det känns jättelänge sen nu men det är ju bara fem dagar. Det blev ett jobbigt avsked. Redan när jag kom dit och gick ut till hundarna och såg när Jeten och Shivaji höll på att söva en hund fick jag hålla igen på tårarna som ville komma ut. Den här ”sista-gången-jag-är-här”-känslan. Ansträngde mej hårt för att inte falla dit på en gång, vet att när jag väl börjar gråta kan jag inte sluta… Men sen när Suvarna kom med present till mej i form av typiska indiska armband (som jag dock inte kunde ha för att
mina händer är så stora) och Vasu med en ”lyxpenna”, då var det fara och färde… när dom hade lämnat rummet forsade tårarna. Gick ut till mina favorithundar och tog skydd tills Suvarna ropade efter mej och såg att jag grät, då började hon också gråta…

I min lägenhet den 2 mars 2006
Jag skriver lite i taget. Det är så mycket som händer att jag inte hinner sätta mej ner och skriva resedagboken klar.

Jag har sovit två nätter i min gamla säng. Den är mjuk. Men inte tillräckligt mjuk, jag toklängtar tillbaka till Goa och skulle gärna sova på en planka om jag bara fick vara i Goa. Det spelar ingen roll hur mycket kylskåp, lakrits och varmvatten jag har, jag vill ändå tillbaka. Jag räknar ofta ut vad klockan är i Indien och föreställer mej vad som händer i PFA-huset just nu. I denna stund står nog Vasu och smyger på en sovande hund eller kör ambulansen med sina barfota fötter.
Jag pratade med Basha och Suvarna i måndags. Basha sa ”The dogs are calling for you! When you’re coming back? Tomorrow?”. I wish…
Det har bara gått en vecka sen jag såg folket sist och jag saknar dom som om jag inte sett dom på flera år.

Sista veckan, jag skulle vilja berätta om den sista veckan i Indialand.

Bara sista kvällen satte stora spår i hjärtat. Även fast jag borde ha varit på rummet och packat ner det 32 kg tunga bombnedslaget till bagage tackade jag ja till att komma och besöka mina nya vänners hus i elfte timman. Två tjejer jag varje morgon i flera månader mött på vägen till sheltret och smilat och hälsat på stannade till slut mej en dag och började prata. Dom var 19 år gamla, jobbade i affär och undrade vart jag är på väg varenda dag. Så förra tisdagen bjöd dom mej till ena tjejens hus. Hon skulle sluta jobba vid åtta på kvällen. Vi tog sällskap hem till henne. Den vanliga vägen till Curti, sedan en gata in till höger där jag aldrig gått och så upp på en ”lerkulle”. Det var inte lerigt, men jag associerade kvarteret på kullen till Nazaret i bibeln av alla ställen. Det var liksom trångt, små gångar med små längor lerhus överallt där det lös och där det satt folk i varenda rum. Som ett gamla stan med uppför och nerför hela tiden. På ett ställe hörde jag barnröster som pratade i kör och jag frågade Shabina vad som hände där och då svarade hon att det var koranskola. Kvarterat var muslimskt. Dock bar tjejerna inte några slöjor.
Till slut kom vi till Shabinas hus. Dom bodde i slutet på en huslänga och dom hade två rum. Jag togs emot som en kung. Dom serverade ett glas med cola till mej och köpta ”bullar”. I Goa är det ofta så att när det kommer gäster är det bara gästerna som det dukas fram fika till. Väldigt ovanligt att själva ”värdfamiljen” äter. Dom tar ibland det som blir över… Fick hälsa på en massa människor. Mamma, pappa och syskon och andra släktingar som hade kommit. Shabina sa att hon inte kunde fatta att jag satt där inne i hennes hem. Hon berättade att dom massor av gånger bestämt sej för att prata med mej, men att dom hela tiden bara hälsat och inte vågat säga mer. Hon hade virkat en orange present till mej, som man kan hänga i dörröppningar. Dom var så himla snälla. Sedan bytte vi hem och gick tio meter bort till andra änden av huslängan och fick komma in i hennes släktings hem. Vi satt på golvet, alla kvinnor och så en massa ungar som sprang runt och spelade spratt. Utanför dörröppningen kunde jag se hur halva grannskapets ungar stod och spanade in bakom en mur. Det var bara Shabina som kunde engelska så hon fick agera översättare. Den äldre kvinnan var underbar, hon hade fött 12 barn! Dom undrade över mitt hår och när jag skulle gifta mej. Sedan åt vi mat. Jag sa att jag redan ätit en stadig middag men att jag gärna smakade. Fick ris med någon slags sås och sallad. Gott! Middagen blev ackompanjerad av min favoritlåt Aashiq banaya aapne på skyhög volym, för stereo hade dom minsann. När jag ätit så magen stod i fyra hörn tog den äldre kvinnan över mitt fat och åt upp vad som var kvar!
Jag fick Shabinas telefonnummer och dom sa att jag måste ringa när jag kommit hem (till Sverige) så dom vet att jag kommit hem tryggt. Fick sällskap en bit fram till den stora vägen, sedan skiljdes vi med kramar och så fick jag en stor puss på kinden!
(Jag ringde i söndags kväll och talade om att jag kommit fram!).

Det var onsdag kväll.
Tisdag kväll var en annan kväll.
En flaska portvin, två små öl, 18 cl cashew feni, 10 killar och en Sofia. Med svenska mått mätt hade det väl varit lagom för två personer. Men i Goa räckte det och blev över för 11. Det blev full sprutt på Shivaji när jag berättade vad jag ställt in i kylskåpet. Vi bar upp allt på övervåningen och började servera deras kompisar som kommit dit. Vasu som bara druckit alkohol en gång tidigare (min pappas hemgjorda vin) hällde upp hälften öl, hälften sprite och började dricka som det självklaraste i världen. Förstod inte varför inte jag ville ha det andra muggen av samma blandning… Sedan dansades det och pratades om vartannat. Ena killen (kommer inte ihåg hans namn) ville att jag skulle hålla låda och så fort jag blev tyst så ville han att jag skulle prata mer. Jag frågade vad dom ville veta och om inte dom kunde berätta något istället. Dom frågade vad jag ville veta och jag gick direkt på känslig punkt. ”Har ni några flickvänner?” Fnittrande. Samma kille som ville att jag skulle prata hela tiden berättade att han hade friat till en tjej men att hon inte hade svarat än och undrade vad han skulle göra för att få henne att säga ja. Jag sa att det ju är annorlunda i den svenska kulturen, men att dom flesta människor gillar att få komplimanger. Så ge komplimanger och ha tålamod… var det jag sa.

Jeten varken drack alkohol eller dansade (till en början) och satt i ett hörn och kurade. Ibland är han den blyga lilla pojken, ibland är han helt galen och utan hämningar. Jag har märkt att han är rädd för alkohol. Tror hans farsa varit alkoholist och Jeten verkar tro att om man så bara dricker lite grann kan man bli fast. Det kanske är sant för vissa också, så det kanske är bra att han låter bli. Men sedan när alla kompisar gått blev det mer fart i honom i alla fall, då vågade han dansa. Vasu dansade så svetten bokstavligen forsade, med bar överkropp och närmre mej än han nånsin gjort förut. Det är ju något som aldrig nånsin skulle ha hänt med en indisk tjej. När vi dansade som bäst hade Basha gått för länge sen och tittat på hindifilm nere på datorn… han gillar inte att dansa. Innan han försvann och alla kompisar fortfarande var kvar sa han till mej att han fortfarande inte förstått om jag var en kille eller en tjej. Det tog jag som en komplimang…

Tidigare på dagen hade vi ätit fint på hotell Menino med chefen Kamlakant som avkedsparty för mej. Pojkarna såg ut som bortkomna lantisar och beställde in det enda dom kände till på menyn, veg fried rice. Suvarna tog det Basha tog och jag chansade och tog nåt som lät bra när kyparen berättade vad det var. Som snacks innan maten kom det in två fat med pommes strips. Vasu hade aldrig ätit det förut. Till efterrätt fick vi glass.
Men pojkarna grämde sej något… Vi hade nämligen blivit erbjudna att äta gratis på en känd och relativt ”fin” spice plantation när vi varit ute och fångat hundar, men middagen på Menino var redan inbokad och vi var redan sena dit så vi var tvungna att tacka nej. Vi fick varsin cola i alla fall och en snabb rundvisning på kryddodlingarna. Men Jeten var bitter… hehe.

Efter middagen tog dom mej med till en uraffär. Dom hade skrotat klädidén och bad mej välja en klocka istället. Försökte leta på den snyggaste o billigaste klockan, jag ville ju inte ruinera PFA…

Till sist besöket hos Suvarnas familj förra söndagen. Suvarna har en speciell plats i mitt hjärta. Hon är så himla snäll. Jag visste att hon bodde bara några hundra meter bort och att hennes pappa jobbade på Goa dairy. Jag hade redan träffat alla hennes systrar utom en. Dock trodde jag att dom skulle bo i ett eget hus för det har jämt pratats om Suvarna’s house. Dom bodde i lägenhet! Lägenheten ligger ju också i ett hus, det är väl det… Lägenheten var liten, kanske 35 kvadrat, och där bodde dom just då nio pers! I vanliga fall är dom ”bara” sju. Suvarna har fyra systrar. För tillfället bodde även ett par släktingars två döttrar där för att föräldrarna var bortresta. Dom bodde fint med indiska mått mätt tycker jag, även fast det var trångt. Dom hade toalett och kokplatta och en jättefin liten plätt trädgård. Alla i huset hade varsin plätt utanför så det var väldigt grönt. Dom hade t o m en dator! Köpt i höstas. Vad dom måste ha sparat till den. En dator i Indien kostar ca 30 000 rupies, det är 15 månadslöner för Suvarna. Jag vet inte vad hennes pappa tjänar, men kanske 5000 rupies. Alltså sex månadslöner för honom…

Dom hade bakat eget fikabröd, jag blev bjuden på några bollar som påminde lite om svenska chokladbollar, fast det här var med ris i. Sedan serverades mat, väldigt mycket mat! Och hembakat bröd. Dom var väldigt måna om att jag satt bra och att maten var god och att jag hade vatten o s v. Suvarna åt tillsammans med mej. Suvarnas pappa och några av tjejerna var även där och småpratade och tittade på mej. Suvarnas pappa kunde engelska! Det förvånade mej för jag är inte van vid att dom äldre kan engelska. Han var väldigt skämtsam och närvarande.
Efter maten sa pappan hej då och gick till jobbet. Suvarna satte på datorn och alla vi tjejer tittade på hindipopvideos på datorn. En massa halvnakna indiska tjejer som dansade… Det förvånar mej att Bollywood är så naket och ”porrigt” när det är så strikt i Indien.
Second sister, som Suvarna säger, sa till mej ”Why you go Sweden, you stay here with us only!”.

Kramade dom alla hej då och då grät Suvarna.

Jag saknar så det gör ont.

Jag tycker pojkarna kan åka till Sverige på en Sofia-catching-runda.