It’s Goa… Chilled

I Goa finns det fönster och dörrar, väggar, som sitter pa hus (tro det eller ej).

Gamla, sneda, trasiga, tärda, fina och fula och vackra, valdigt vackra fönster och dörrar, väggar.
Jag pratar inte om dom stora gamla portugisiska mastodonthusen med krusiduller och stora verandor. Dom ar ocksa vackra. Men jag tanker pa dom sma husen. Dom som t ex ligger pa gatan genom New Vaddem dar tre som gummor skulle ga en gang. Sma hus som kartonger, garna i turkost eller blatt eller rosa. En gronsakshandlare dar, en skraddare dar och sa fem gubbar som roker och spelar kort bredvid kvarterspuben kl 11 pa formiddagen. Det kanns pittoreskt, gulligt och lyckligt i dessa kvarter, men jag laser ofta i tidningen att det begas sjalvmord just dar. Kanske for att det anses vara ett migrant-workers-kvarter med fa jobb, kanske av nagon annan anledning.
Jag tog i alla fall omkring 15 foton dar i fredags.
Pa fönster och dörrar, väggar.

I New Vaddem, precis som i resten av Goa, nojer sej inte reklamen med att existera i teven eller pa dom stora annonspelarna langs vagarna, nä varfor inte overta hela hus? ”It’s Goa… Chilled!” kan det vara malat over ett helt hus och reklamen vill att jag ska dricka en speciell ölsort.
Overallt dessa boningshus med reklam all over. Jag undrar smatt vad husagarna fatt i betalt.

Om jag sluter mina ogon och tanker Goa ser jag inte nagon strand. Jag ser cashewtrad och turkosa hus.

Igar var det mote. Jag var valdigt trott och stressad efter att Suvarna och Vasu dragit runt med mej till vad som kandes som stans alla kladaffarer for att leta present till mej. Dom ville ge mej en typisk indisk ”klanning” med tillhorande byxa och sjal (ingen sari) och ville att jag skulle vara med och valja. Med jobbig forkylning i kroppen och middagssolhetta sprang vi runt forgaves i tva o en halv timmar o letade.
T ex mamma som kanner mej vet hur mycket jag tycker om att leta klader. Jag har speciell smak och klarar inte av det typiska tjejiga. Jag skulle latt bara kunna ta nan klanning och se glad ut, men nar jag vet att det finns snygga klanningar och nar dom lagger ut flera hundra rupier pa mej vill jag att den ska vara sa snygg att jag kan ha pa mej den i Sverige.

I den tredje butiken hittar jag en morklila som jag tycker om. Men Suvarna ar inte overtygad. Hon sager att den ser for simpel ut. Vi gar vidare. Och vidare och vidare. Vi tittar pa en gron klanning och Vasu sager att jag ser dangerous ut i den fargen. Till slut sager Suvarna att om vi inte hittar nan klanning i nasta affar tar vi den lila klanningen. Bara grasliga klanningar typ ljusrosa med babyblåa monster sa vi gar for att ta den lila. Men nar jag ska prova den lila klanningen far jag inte ens in huvudet! Och detta var en stor storlek. Vad grannt… Inte forsta gangen jag medfar detta i Goa.
I alla fall sa gav vi upp till slut for tiden rann ivag. Suvarna var nastan forstord. Hon sa att Norma ville ha det klart till motet, att Basha gett henne order att fixa det. Sjalv visste jag att Norma garanterat skulle forsta, hon ar inte drabbad av Indiens hierarki som t ex Suvarna och Basha dar man ar uppfostrad med att gora allt vad overordnad sager vad det an handlar om. Suvarna trodde det var livsviktigt iochmed att hon fatt ordern fran Basha och inte hort Normas rost direkt. Sa viktigt var det saklart inte att presenten var tvungen att vara klar precis till motet. Norma hade en egen present till mej och verkade mest ha sagt till Basha att dom kanske kunde kopa nagot till mej ocksa med PFAs pengar, en dress eller sa. Basha tar det som en order som han ger till Suvarna att fixa. Han namnde forst nar vi kom tillbaka att det inte alls behovde vara en klanning, det kunde vara vad som helst som jag gillade.
Liknande missforstand ar Indien i ett notskal. En overordnad sager nat i forbifarten och den underordnade tar henne pa orden och ger order till nasta underordnad att fixa det. Ett skamt kan ses om allvar o s v.

I alla fall kom vi tillbaka vid tva och jag var helt fardig, torstig och hungrig och i behov av att samla mej infor motet som strax skulle borja.

Motet gick bra! Konstruktivt, men inte alls formellt. Med pa motet var Norma, Vascos chef Milan, Normas f d sekreterare tillika medlem i PFA och stor djurvan Laxmi, plus Suvarna, Basha, Vasu och jag. Blev lite besviken over att Pondas chef inte kom.

Vi diskuterade forst vad vi ska gora med valpar. Norma sa att alla shelter for gatuhundar i Goa har problem med att fa valpar att overleva. Hon trodde t o m att Animal rescue hade som princip att avliva alla valpar under en manads alder som dom hittar. Men nar vi diskuterade tyckte vi att man borde ge alla valpar en chans med ratt uppbackning. Det skulle bli battre mat och battre utrymme for valparna att kunna rora pa sej. Norma undrade aven om maten for dom stora hundarna var tillracklig. Hon sa att nar vi nu fangar in dessa skrackslagna djur som inte forstar nanting om vad dom gor dar borde vi atminstone ge dom bra och god mat. Basha berattade att vi tydligen blivit erbjudna att fa vad som ar overbliven mat fran hotell Meninos kok, men att man ju aldrig kan veta hur gammal maten ar och om det kryllar av bakterier.

Sa diskuterades det om vi skulle ge kyckling, men da protesterade Milan och sa kom diskussionen in pa amnet om PFA som djurrattsorganisation ska arbeta for att losa ett problem med supporta ett annat. Nu far ju hundarna fisk och ris, sa Norma fragade Milan hur hon kan godkanna fisk men inte kyckling och da blev hon lite tyst sa jag tog ordet och sa att fiskar atminstone fatt leva sina liv i frihet, det far inte kycklingar. Det verkade inte som att Norma tankt pa det sattet forut.
Hon sa att chefen for hela stora PFA, Maneka Gandhi, enbart ger vegetarisk mat till ”hennes” shelter i New Delhi. Tills vidare bestamdes att den vanliga maten skulle ges, men att det finns pengar om vi vill andra.

Det bestamdes aven att journaler ska upp pa burar for battre dokumentation. Norma sa att om det inte ar for var egen skull sa for om det kommer manniskor pa besok sa dom kan se att det gar ordentligt till. Norma sa till veterinar Basha att ”when you do you rounds you only mark when you checked each dog…” och verkade ta for givet att Basha gor ”ronder”. Jag tycker att Basha borde gora som pa Animal rescue. Oppna varje bur och ta en narmare titt pa varje hund varje dag. Nar jag tidigare papekat detta for honom holl hans ogon pa att ploppa ut. Han sa att han visst kollar hundarna varje dag. Okej, han gar ett varv pa 3 minuter (35 hundar), men mer ar det inte. Nar jag varit har vet jag inte hur manga ganger det hant att jag upptackt att hundar matt daligt nar jag gatt runt och pratat och klappat dom. Jag sager inte att vi har massor av sjuka hundar har, sa ar det inte. Jag sager bara att det ofta har varit jag som upptackt nar hundar matt daligt. Nar man satter sej pa huk, oppnar buren och ser hunden rora sej marker man sa mycket mer an om man snabbt bara tittar uppefran pa en hund som bara ligger ner. Att han nu maste gora en markering i journalen ar forhoppningsvis ett steg i ratt riktning. Jag onskar bara att jag kunde vara kvar atminstone en manad till och se till att journalerna kommer upp pa burarna!

Vad galler avlivning sa Norma att man sjalvklart ska avliva om en hund ar i valdigt daligt skick och kommer do. Hon sa att hon inte forstar vissa veterinarer som inte sjalva vill avliva men som skickar hunden vidare till nan annan veterinar som far gora ”skitjobbet”. Jag hoppas Basha lyssnade uppmarksamt nar hon sa detta. Jag lovar att gud inte kommer straffa honom, snarare tvartom.

Nar alla satt dar sa aven Norma att den som ar ytterst ansvarig for sheltret ar veterinaren, sa da fick Basha lite erkannande infor Vasu i alla fall.

Nar motet var forklarat avslutat gav Norma mej present och kort och tackade mej for tiden som varit, och jag som inte gillar uppmarksamhet kande for att sjunka genom golvet… Hon berattade att hon varit orolig i borjan for att jag bara skulle komma och jobba nagra dagar och sen ”ta semester”, men att jag ju varit valdigt noggrann och bara tagit ut exakt dom dagar semester som jag fatt tagit ledigt o s v. Basha la till att jag varit mycket aktiv sa det var skont att fa ett erkannande fran honom. Norma sa att jag var valkommen tillbaka nar jag vill.

Kande lycka i mitt hjarta nar Laxmi sedan tog dom tre valparna fran den overgivna migrant worker campen med sej till Majorda och tva familjer dar som ville ha valpar. Dom far ett hem! Inget liv pa gatan! Underbart. Jattefina valpar, gatuhundar men sag ut som collievalpar. Fulla av liv.

I fredags foljde Vasu med till internetcafet och fick se natet for forsta gangen. Han fixade en e-mejladress och blev jatteforvanad over att det var gratis. Sa nu kan vi halla kontakt! Visade honom hur man gor. Basha brukar ocksa ga pa natet sa Vasu skulle folja med honom nar jag akt. Vasu ar en underbar manniska, det verkligen stralar om honom och gah, jag vill vara med pa hans brollop!

En dag nar fenomenet kom pa tapeten fragade jag Vasu om han vet varfor turisterna ligger ”nakna” pa stranden. Det brukar skamtas om dom nakna utlanningarna. Vasu trodde att det berodde pa att det ar sa kallt dar vi kommer ifran och hade ingen aning om att det handlar om att vi vill bli bruna. Jag sa att dar vi kommer ifran ar det fint att vara brun och fult att vara vit. Han fattade ingenting. Jag sa att vi har speciella maskiner (solarium) dar man blir brun pa 30 minuter. ”Really??”. Han sa att i Indien ar det fint att vara ljus och fult att vara mork.

Jag verkar forresten vara paxad av Jeten pa riktigt. Nar vi haller pa o larvar oss en dag staller sej Vasu plotsligt narmare mej och latsas florta (teaterapa som han ar), och jag ar inte sen med att ta annu ett steg narmare honom och vifta pa ogonbrynen tillbaka. Blixtsnabbt kommer Jeten pa benen och staller sej emellan oss och tittar barskt pa Vasu. Typ ”Du ror inte henne”.
Och den som jag gillar sitter i trappan och ser pa… =/

Idag var jag hemma hos Suvarnas familj. Berattar mer i nasta rapport men jag kan tala om att Suvarna borjade grata nar jag kramade alla hennes systrar hej da.

Undrar hur det ska ga pa torsdag…