Alla magars paradis

Indien är då ett underbart ställe!
Speciellt för alla magar rekommenderar jag varmt en rundresa i Indien!

Här får nämligen just magar en hel massa dunderkurer som stärker kropp och själ – helt gratis!
Eller vad sägs om ett julbord diarre + tarmrensning helt utan extra kostnad? Kräkningar och magkramper så man inte behöver göra sit-ups på en hel vecka? Yrsel, svimningar och magvärk till den grad att man aldrig mer kommer klaga över en svensk förkylning.

Tar man sej igenom dessa kurer kommer man garanterat ut på andra sidan som en starkare människa!

Jag ligger alltså nerdekad för jag vet inte vilken gång i ordningen. Som vanligt började det med att jag blev smittad med en lätt förkylning av en människa på sheltret. Efter alla förkylningar jag haft här har magsjuka följt. Att bakterier kunde vara såna långdistanslöpare visste jag inte. Eller så är man bara extra känslig för andra bakterier när man redan har en infektion i kroppen. När hela kroppens försvarssoldater är upptagna med att skjuta ner inkräktarna i halsen passar andra slugna inkräktare på att göra intrång i magen. Usch och fy!
Kände av en ond ande i magen redan igår morse, men tänkte att det kanske bara var tillfälligt. Men så började jag rapa äckliga spyrapar och förstod att det var dags att bege mej hemåt. Fick snällt nog skjuts av Jeten på motorcykeln.
Sedan dess har kroppen haft riktigt jävliga stunder och några mer okej. Det pendlar som tur är. Värst är inte diarren. Värst är när det känns som magen skärs i bitar samtidigt som illamåendet aldrig vill gå över i kräkningar och man har sån yrsel att man står två millimeter från svimningsstupet. Då klättrar man på väggarna och ber till hinduismens alla gudar om nåd.

Tog mej ut i morse för att fixa antibiotikatabletter. Orkar inte ta mej till nån läkare för jag vet att dom bara ordinerar antibiotika.
Apotekaren verkar dock blanda sina medicinska kunskapar med egna hemsnickrade teorier. Han trodde jag fått förkylningen för att jag inte använt mössa även fast jag talade om för honom att flera på min arbetsplats varit förkylda. Vidare tyckte han inte att jag skulle äta bananer, men äpplen gick bra. I min Goa-bok står det precis omvända.

Jag hoppas jag tillfrisknar fort för det är dödens tråkigt att vara sjuk.

Jag har varit här i hela 20 veckor nu. Ungefär 6 återstår. Det verkar som att jag ska klara det. Klara att vara kvar hela perioden ut. Det var inte så självklart från början. Med tanke på min bakgrund är jag stolt över mej själv. Jag trodde aldrig att den här tiden skulle bli så här bra. Sheltret känns specialanpassat just för mej.
Det v a r meningen att jag skulle få dessa p-böter på universitetet. Tecken på att jag inte skulle vara där.
Jag skulle vara i Indien.
Jag litade på min känsla och hoppade av skolan. Jag vet nu att jag gjorde rätt val.

Vad har jag lärt mej egentligen? Jag vet inte. Att dansa? Att skratta? Ungefär så.
Hjärnan har tillförts mycket syre. Trots att man snyter ut svart snor på kvällarna och kan skrapa av svart smuts från kroppen känns luften renare och lättare att andas här.
Precis vad jag behövde.

Meningen med hela projektet har från Arbetsförmedlingens sida varit att man ska utvecklas på fyra punkter:
– Kulturellt
– Språkligt
– Personligt
– Yrkesmässigt

Jag tycker jag utvecklats på alla punkter. Men jag vet inte riktigt hur den yrkesmässiga utvecklingen ska komma till användning i Sverige. Våra hundar har inte direkt problem med rabies och skin deceases. Men jag har i alla fall lärt mej hur man gör iordning och ger sprutor, hur man behandlar sår och hur sterilisering/kastrering går till.
Alltid en början om man vill arbeta som djursjukvårdare.