Juletider. Jag ar enormt glad over att jag for en gangs skull slipper vara i Sverige under december. Tycker varken om kristendomen eller kapitalismen.
I Goa firas det ocksa. Ungefar en tredjedel av Goanerna ar kristna. Tack och lov firas det inte pa samma satt som hemma. Det enda som riktigt fatt mina nerver att krypa utanpa skinnet har varit den eviga Jingle Bell som Pondas festivalkommitte spelar vid ett stand vid busstationen. Julpyntade motorcyklar star uppradade, redo att vinnas av dom som koper en lott. Redan vid sju pa morgonen sitter det nan tragisk nisse dar i tjocketroja, vantar, mossa och tomteluva och spelar Jingle Bell sa det ekar over tomma Ponda. Synen fick mej for forsta gangen att associera till tidiga mornar pa Hultsfredsfestivalen, har och dar sitter det nan stackars ensam punkare, inlindad i gaffatejp med en dunk hembrant och en skrikande bandare bredvid sej.
Tjohej, vilken fest!
Julafton spenderade jag pa stranden. Alla som tror att jag ar knallbrun: haha, inte. Under tak blir man inte brun! Det var en befrielse att lata julafton spendera som vilken dag som helst. Men jag hittade i alla fall lite mork choklad som jag tog med mej hem till Ponda.
Kvart i tolv pa julaftons kvall gick jag dock ut fran mitt rum for att ga pa midnattsmassa. Gatorna var ode, men kapellet var upplyst och blinkande och dekorerat med stora anglar och ljus. Mycket uppkladda indier stod utanfor, det var knokfullt dar inne sa alla fick inte plats. Alla var tysta och allvarliga och stod med hakan mot brostet. Det pratades pa konkani dar inifran. Hogtalare var placerade utanfor sa vi horde perfekt nar koren sjong sadar vackert smafalskt. Prasten malde och koren sjong om vartannat och sa amen och annat emellanat. Mot slutet fick folk nattvarden, tror jag att det var. Oblat i munnen.
Nar jag kom tillbaka till hotellet var det last och igenbommat. Hjalp, tankte jag, ska jag bli tvungen att ga till sheltret (1,5 km) mitt i morkret och natten? Men sa kom en annan som skulle in pa hotellet och sag till att vi kom in.
Pa juldagen var jag och veterinaren bjudna till Normas hus pa lunch (chefen och hon som bor granne med Jeten), hon ar katolik. Vi tog bussen alla tre, tva bussbyten. Mellan Mapusa och Panjim fick Basha en sittplats utan ryggstod och nar vi skulle ga av bussen i Jetens by Parra tappade han skon nar vi fick tranga oss igenom bussen som var smalltjock av folk.
Efter nattens uppkladda midnattskalas forvantade jag mej detsamma hos Norma, speciellt sedan dom ar relativt rika. Vad fel jag hade… Det var ungefar 15-20 pers dar. Norma plus hennes man Claude, tre soner, kompisar till sonerna och sa fastrar och andra slaktingar. Alla ledigt kladda och med en ”laid back” attityd. Nagra satt pa verandan och smapratade, nagra var till min glada forvaning i fard med att jamma loss pa gitarr och piano… Man fragade om jag ville ha vin, ol, soda eller nat annat att dricka. Jag gav Norma en pase svenska Bilar…
Borjade prata med en an killarna ganska snabbt. Han hette Sajan, kom fran Kerela i sodra Indien och var 35 ar gammal. Engelskalarare i grunden men forsorjde sej numer helt pa att musicera; spela ute och undervisa. Han hade solglasogon pa sej inomhus, satt med gitarren och smaspelade samtidigt som han pratade valdigt retoriskt och ”mjukt” med mej. Han verkade dock vara en san kille som tror att han har alla ratta svaren om varlden. Jag berattade att jag spelat bas i ett feminiskt band pa vilket han i skamtsam ton fragade ”So you don’t like men?”. Jag svarade i samma ironiska ton att ”No, all men are very very bad”. Av nagon konstig anledning bytte han dar amne och sa att homosexualitet ar en sjukdom. Detta uttalande fick mej att med ens bli klarvaken, men inte sjutton tog han till sej det jag hade att saga, som sagt hade han redan sin varldsbild klar och verkade mest vilja undervisa mej om hur allt ligger till. Annars var han trevlig och hur grym som helst pa att spela.
Sedan annonserade Norma ut att att maten stod redo och att det bara var att ga och ta. Inte som jag ar van vid att alla sitter runt ett bord och ater dock. Har fick man ga och hamta mat och sen satta sej var man behagade. Nagra pa verandan, nagra i koket, nagra i vardagsrummet. Det fanns ungefar tio ratter att ta av. Mer an halften var vegetariska. Det var gott (och inte alltfor chili)! Till efterratt serverades nagon typ av kladdkaka med frukt i sas.
I vardagsrummet fortsattes det att smajammas. Jag pratade med en aldre kvinnlig slakting som berattade att hon bott i Nairobi i ett tiotal ar och undervisat. Vi kom in pa safaris och hon berattade om en handelse i en park da en man blev uppaten av ett lejon. En grupp turister hade varit ute och akt da en av dom ”behovt” be (muslim). Han gick helt sonika ur jeepen och bojde sej ner pa kna mot Mecka. Ar man tvungen sa ar man ju tvungen… men det kostade honom livet.
Basha akte hem ganska snabbt, jag stannade en stund till. Sajan, en av Normas soner och tva till hade en spelning till kvallen pa ett hotell i Calangute. Hade velat komma och se, men kunde ju inte ta mej hem sa sent. Dom spelar tydligen varje sondag, sa det far bli nagon annan gang. Sjyst reportoar verkade dom ha, Jimi Hendrix, blues och liknande grejer.
Precis innan jag skulle ta och aka laste jag pa vaggen om en utmarkelse som Rahul (ormfangaren) hade fatt for sitt naturarbete i Goa. Nagot om att han skrivit tva bocker. En nar han bara var 16 ar gammal. Jag blev saklart nyfiken och letade ratt pa honom for att fraga om dom. Fick kopa bada till reducerat pris! Pa baksidan av den forsta boken star:
”It’s not every day that a 16 year old writes a book. In fact, girls and boys of that age are supposed to spend their time studying what other people write. It is presumed that at that age they do not have anything significant or interesting to say. And the education system guarantees just that. The best rewards go to those who can parrot set answers to set questions in examination halls. Those who try to use their imagination or reply differently are often punished with low grades.
Rahul Alvares did not set out to write a book. Under the encouragement of his parents, he consciously set out tro try his hand at learning things outside the school framework and your might say as a result, Free from school actually came looking for him! After his SSC, unlike his other classmates, he opted out of schooling to follow his instincts: fond of reptiles, he chased them up at the Pune Snake Park and at the Crocodile Bank at Mamallapuram. In the process, he also picked up trails of spiders, earthworms and turtles. He caught snakes in the company of Irula tribals. He got bitten by hot-tempered reptiles. He came out of it grinning and wiser.
Free from school is his story of a year out of school, when the learning graph of his young life went up leaps and bounds. He wrote it to encourage other boys and girls his age to move out of sterile school and college environment offered by Indias antiquarian educational system, if they wish to experience another side of life and learning. He lost nothing but gained a lot. So did his parents. When you read his story, so will you.”
Boken var riktigt bra. Den har inspirerat mej! Nan som vill lana den nar jag kommer hem sa ar det bara att saga till. En kul fras i boken: ”Cacti (kaktus) are like human beings. When they suffer they will grow”.
Ska borja med nasta bok nu. Den heter ”The call of the snake – Real life stories by a young snake catcher from Goa”.
Pa bussen pa vag till the Alvares var det tydligen nagra killar som pratat om mej berattade Basha. Dom hade skamtat om mitt har. Nan hade sagt att om han tog i mitt har skulle han inte bli ren aven om att han sa tvattade sej med tre olika tvalar. Haha. Det tyckte jag var roligt. Alla tror att mitt har ar skitigt, dom fattar inte att jag tvattar det med schampoo som alla andra. Men Rahul gillade det i alla fall, han funderade sjalv pa att skaffa dreads och ville veta hur man gjorde dom.
Det var en valdigt trevlig juldag. Men vilka klasskillnader man bollas mellan. Ena stunden Hivrem (Vasus och Shivajis by) dar det inte finns rinnande vatten eller toaletter osv. Sedan hos Alvares dar dom har gitarrer och pianon och mikrofoner och gymutrustning… Ett gang med gatubarn kom forresten till Alvares hus och fragade efter mat. Claude hamtade och gav dom allihopa.
Igar hade jag en dispyt med Basha. Inte jatteallvarlig, men jag satte for en gangs skull ner foten i golvet sa det marktes. Diskussion om en viss kultur i Sverige, eller snarare ingen diskussion alls for Basha lat mej inte prata. Sa fort jag hade sagt pip var han igang med att tala om hur fel det var o s v. Jag forsokte forklara och pakalla hans uppmarksamhet, men han korde over mej totalt och ville inte lyssna over huvud taget. Da sa jag i alla fall att ”om du inte lyssnar pa mej, tanker inte jag lyssna pa dej” och gick. Horde hur han relativt hogt och upprorande pratade med Suvarna. Jag gick pa lunch.
Efter lunch nar jag sitter pa kontoret och tar det lugnt kommer Jeten och Shivaji ner och visar sina nya byxor, strax efter kommer Basha. Han staller sej i dorroppningen och flinar och tittar pa mej. Jeten och Shiva tittar intensivt pa mej ocksa och kan jag se att dom vantar pa vad som nu ska handa. Eftersom det inte ar forsta gangen som Basha nonchalant inte lyssnar nar jag pratar tankte jag inte sopa det under matten den har gangen utan talar om for honom att han atminstone kan lyssna pa vad jag har att saga innan han domer och blir upprord. I en diskussion maste man lata motpartern uttala sin standpunkt, vad ar det annars for diskussion? Aven fast Sajan pa Normas jullunch tyckte att homosexualitet ar en sjukdom borjade inte jag harja och vagra lyssna. Jag lat honom prata till punkt, sedan sa jag vad jag tyckte. Jag tror dock att Basha uppfattade min irritation som om jag var arg pa vad han tyckte, inte pa att han inte lyssnade. Att han har en annan asikt ar very fine for mej, hade inte med saken att gora.
Nagon kvart senare kom han igen flinande och sa ”okej, beratta nu vad du ville beratta, jag lovar att lyssna” varpa jag svarade att det var for sent, att han hade fatt en chans och han tog den inte. Sedan pratade vi inte med varandra pa ungefar tva timmar. Alla andra holl upprepande pa att fraga mej om jag var ledsen, om jag gratit, om jag var arg o s v.
Sedan nar Shivaji vid femtiden tittade pa nar jag matade valparna kom Basha dit och da kandes det som det blivit fred igen. Och nar vi kommit in pa kontoret fragade Vasu mej for ungefar 20:e gangen i ordningen om jag var arg, da sa jag att jag inte var arg langre. Att jag ar en glad manniska, jag orkar inte halla pa och vara arg for evigt. Basha bad om ursakt for att han forstort min dag.
Sa var det med det.
Det roliga ar att innan jag akte fran Sverige sa var jag orolig for att j a g inte skulle klara att tolerera grejer i Indiens kultur. Jag hade inte raknat
med att indier skulle ha problem att tolerera min.
Nu har ni fatt att lasa igen…
I morgon bar det av till Hivrem…
Gott nytt ar!
Svara till
Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar.