Hue, Hoi An & Ho Chin Minh City

Nu har det gatt alldeles for lang tid for att jag ska kunna fatta mig kort i detta inlagg…men jag ska gora mitt basta!

Andra dagen i Hue var jag pa en citytour som inkluderade en massa olika Pagodas och Tombs, sasom Tomb of Emperor Minh Mang, Thien Mu Pagoda och Tomb of Tu Duc utanfor staden. Samt Imperial city in Hue, gamla kungariket. Guiden berattade mycket om gamla kungar och om Hue’s och Vietnams historia. De flesta platser vi besokte var valdigt vackra, men ibland blev det lite val ”turistigt” for min smak. Den langa dagen avslutades med en drakbat pa Perfume river tillbaka till stan.
Guesthouset jag bodde pa var kanske inte det mysigaste, speciellt inte med tanke pa att jag bodde 4 dubbeltrappor upp och var alltid helt slut nar jag kom upp till mitt rum. Men det var gratis internet och varje gang jag satt dar (blev nagra ganger pga det daliga vadret) kom de med ett glas te, och nar jag druckit upp glaset bot de ut det mot ett nytt. Hur gulligt var inte det – kandes som hemma!

Halv atta pa torsdagsmorgonen skulle bussen komma som skulle ta mig till Hoi An. Tio over atta hade det fortfarande inte kommit nagon buss men jag hade i alla fall blivit bjuden pa te. Drygt 45 minuter sent kom bussen och ar det nagot jag lart mig sa ar det att det ar ingen ide att borja oro sig for att bussen inte ska komma, den kommer nar den kommer och att ha brattom eller halla tider finns inte riktigt har, men det ar ocksa det som ar sa skont!
Nar jag satt i bussen kom jag pa att jag aldrig fick tillbaka PASSET! Det lag i receptionen och halv atta pa morgonen var jag for trott for att komma ihag det och tydligen var tjejerna pa guesthouset lika trotta som jag. Men jag hade bokat mitt guesthouse i Hoi An genom guesthouset i Hue sa nar jag kom fram bad jag dom ringa till Hue och skicka med passet i nasta buss, sa det loste sig, men jag fick lite ont i magen nar jag kom pa att jag hade glomt det.
Sa nu befann jag mig alltsa i Hoi An, skraddarnas huvudstad och Sandras paradis. Jag kom dit mitt pa dagen pa torsdagen och efter jag checkat in och skulle fa en beskrivning av den lilla staden kom ett engelskt par fram och erbjod sig att visa mig till sjalva centrumet. De hade varit i har nagra dagar och skulle nu ga och hamta sina klader de hade sytt upp. Jag foljde glatt med och blev genast foralskad i staden. Vi gick till den lilla shoppen dar jag blev val omhandertagen. Satt i ett par timmar och tittade genom olika kataloger for att valja ut olika modeller. Jag hade redan skissat upp i forvag men jag vagade inte visa mina skisser sa jag var tvungen att leta efter liknande plagg, annars vet jag inte hur det slutliga resultatet skulle ha blivit. Jag fick sen valja tyger och slutligen matte hon varje kroppsdel.
Jag var dar i nagra timmar och fick sen komma tillbaka tva timmar senare for att folja med tjejen till en kvinna som tydligen skulle sy upp de tva klanningarn. Dar mattes det lite mer och de pratade om detaljer pa klanningen och hur den skulle sys for att fa det ratta fallet. Jag holl mest med och hoppades pa det basta.
Det finns over 140 olika affarer som syr upp klader har och aven om de flesta har liknande plagg pa sina skyltdockor hittade jag nya plagg jag kunnat tanka mig hela tiden. Men jag var tvungen att tanka pa bade pengar och utrymmet i ryggsacken.
Det regnande aven i Hoi An sa under de forsta tva dagarna cafe-hoppade jag mest, det fanns manga mysiga cafeer och restauranger att valja bland. Men visst trottnade jag lite pa att ata och fika ensam.
Sista dagen i Hoi An akte jag till My son, en vacker plats som ar en av de Vietnams most ancient monuments. (kunde ej oversatta)
Dar sag jag en hund med en tass som var stor som en flintastek. Forst trodde jag att den hade ett bandage pa tassen men nar jag kom narmare sag jag att tassen var uppsvullen och helt utan pals. Det sag ut som att tassen skulle lossna och nar han hoppade runt pa tre ben sag det ut som han bar pa ett kottstycke. Madde sa daligt och ville gora nagot for att hjalpa den, men vad? Borjade grata och kande mig sa hjalplos. Men vad vet jag, kanske han fick medicin och hjalp fran de som bodde dar omkring? Jag hoppas iaf pa det!

Efter att ha kommit tillbaka fran My Son-utflykten gick jag for att prova och hamta mina klader, som satt perfekt! Nar jag gick fran posten fick jag ett sant underbart lyckorus i kroppen. Trots att en bussresa pa 20 timmar vantade kandes det sa bra i magen. Vet egentligen inte varfor. For att frakten inte blev sa dyr som jag trodde den skulle bli? Eller for att jag ater igen skulle resa vidare? Eller kom det bara over mig hur fantastiskt detta faktiskt ar och hur lyckligt lottad jag ar och hur mycket jag har att vara tacksam over? Ja jag vet inte riktigt men bra kandes det!
Maste ocksa skriva om hur lycklig jag blir av att hora hur glada och exhalterade familjen Hellstrom later nar jag pratar med er om VAR kommande Thailandsresa! Jag hor i era roster hur glada ni ar och hur mycket ni ser fram emot det och aven om jag har en thailandsvistelse innan att se fram emot sa ska det blir fantastiskt roligt att fa uppleva det med er ocksa.

Efter att ha laddat upp med chips, godis, vatten, tuggummi och kex kande jag mig redo for 20 timmars bussresa. Men det tar alltid nastan en timme innan man kommer ivag ut pa vagarna och under den tiden ar jag alltid som mest rastlos. Vet inte vad jag ska borja med, lasa, skriva, lyssna pa musik?
I bland fragar jag mig vad jag egentligen gett mig in pa, som nar vi stannade halv elva mitt ute i ingenstans pa nagon liten ”restaurang” och fick ga ut pa nagon sorts bakgard till de ackligaste halen i golvet jag sett!
Vi kom fram till Nha Trang strax efter halv sju, dit skulle jag egentligen akt, men pa grund av regnet och stormen som skulle komma sa hoppade jag over det och akte direkt ner till Saigon, darav den langa resan. I Nha trang fick vi vanta i 1,5 timme och sen byta buss. De 20 timmarna resan skulle ta enligt mannen pa guesthouset kom att ta 25 timmar. Efter ca 21 timmar stannade vi i Mui Ne dar manga som egentligen tankt aka direkt till Saigon, hoppade av och stannade kvar tack vare det underbara vadret och stranden som finns dar. Jag blev sjalv valdigt sugen men med tanke pa att jag snart ska ner till Thailands oar sa hoppade jag pa bussen igen och avslutade resan ner till Saigon eller Ho Chi Minh City. Timmarna i bussen gick anda forvanandsvart fort och det kandes inte som att jag suttit over ett dygn i en buss, daremot kandes det i huvudet och kroppen. Nar vi borjade narma oss staden saktade bussen in, vilket inte ar konstigt, men nar jag tittar ut genom fonstret ser jag att det ligger en medvetslos man pa gatan och under munnen eller huvudet ligger en blodpol, ett par meter darifran ligger hans motorcykel. Olyckan maste ha skett precis framfor bussen da ingen hunnit fram till honom nar vi passerade. Jag fick varldens chock och borjade annu en gang grata. Det var en fruktansvard syn och nu tva dagar efter ser jag honom fortfarande framfor mig. Annu en gang kande jag mig sa liten och sarbar och jag hade betalat mycket for en kram just da. Kande mig sa illa till mods under kvallen och sag inte alls fram emot vistelsen i staden.

I gar nar jag vakande kandes det dock battre och jag var jag pa en heldagstur igen. Forst till Cao Dai great temple, dar vi sag en cermoni som de har fyra ganger per dygn. Deras religion ar en blandning av manga olika religioner, sa de ber bade till buddah och gud och ett par till jag inte minns. Efter det akte vi till Cu chi tunnlarna som byggdes under kriget. De var sa sma, endast 80 cm hoga, sa de kunde vi inte krypa in i, men de har aven byggt storre pa 1.20 meter som ar till for oss stora turister. 100 meter fick vi ga igenom och det var ganska trangt, skrapade i ryggen hela vagen och pa vissa stallen fick jag krypa pa knana. Varmt var det ocksa och har man det minsta klaustrofobi tycker jag inte man ska krypa igenom. Men det var roligt och en larorik tur. Tyvarr sa vet jag pinsamt lite om kriget i Vietnam.
I dag har jag varit runt pa olika platser i staden. Varit pa tva olika marknader samt Krigsmuseumet med en massa fruktansvarda bilder fran kriget. Det var sa hemskt, men samtidigt sa svart att ta in att det verkligen har hant, att dessa bilder ar fran verkligheten. Och att det fortfarande hander idag!

Ja nu har jag val fatt med en del. Kan val ocksa skriva att jag har en hemlangtan i kroppen som kryper sig pa varje kvall. Vet inte om det beror pa ensamheten, kan inte riktigt satta fingret pa vad det ar, men jag kanner mig lite omtumlad efter det som hant hemma, att jag fortfarande inte kanner mig helt bra efter matforgiftningen och efter allt hemskt jag sett. Men vill papeka att det ar skillnad pa att ha hemlangtan och att inte uppskatta och njuta av tiden, for jag tycker det fortfarande ar roligt och intressant, men kan inte rafor hur jag kanner.
I morgon klockan atta borjar en tre dagars tur till Mekong Delta som sista dagen ska ta mig till Phnom Penh i Kambodja. Ska bli spannande!
Tack for mig denna gang, vi hors i Kambodja!

Karlek!