I medgang och motgang!

Sabbai dee!
Titta vad jag har lart mig. Kan aven saga cop chai lailai som betyder tack =)

Sa vad har hant sen sist..?
Resan fran Luang Prabang till Vang Vieng kom att bli en en mardromsresa jag sent kommer att glomma. Inte pa grund av att vi korde pa smala branta vagar uppe i bergen i en buss som knappt orkade upp for uppforsbackarna. Jag och Mary akte med lokalbussen och var de enda turisterna, bussresan sas ta fem och en halv timme men tog atta. Atta timmar av tarar och oro. Atta timmar av illamaende, magont och nastintill panikkanslor. Anledningen till detta var att en timme innan vi skulle aka fick jag reda pa att Nisse var riktigt dalig och lag pa Albanos djursjukhus och mamma sa att jag skulle forbereda mig pa det varsta. Under sju timmar satt jag i ovisshet om vad som hande dar hemma da jag inte hade nagon tackning uppe i bergen. I stunder som denna betyder inte resandet nagonting och allt jag ville var att vara hemma. Nu har han iaf repat sig men jag vet nu att jag aldrig kommer att klara av att forlora honom nar jag befinner mig sa har langt borta. Han ar ju det basta jag har och fortfarande gar jag runt med en oro i kropppen for att nagot ska handa.

Efter sju timmar i bussen borjade vi undra nar vi egentligen skulle vara framme och da de stannade for att ata forsokte vi fraga nagra stycken nar vi skulle komma till Vang Vieng men ingen forstod vad vi sa.
Efter annu en timme i bussen kom vi da antligen fram, klockan var da tolv pa natten.

Klockan nio pa morgonen efter hade vi checkat ut och gav oss ut pa jakt efter vart vi kunde ”tuba”, dvs aka gummiring pa floden Nam Xong. Vi fick tag i en tuk tuk som precis skulle aka ivag sa vi fick klamma oss in i den som redan hade over 20 passagerare, men finns det hjarterum sa…
Vi flot pa ringarna i 8 km vilket tog ungefar 5 timmar och efter det var vi harligt branda av solen. Jag hade inte en tanke pa solskydd och agde inte heller nagon da. Men det var en jattefin dag sa vi stektes i fem timmar och jag fick snygga marken efter solglasogonen =) Nar det var ca 1 timme kvar borjade det dyka upp barer langs floden dar man kunde flyta i land och dricka. Vi akte med en kille som hyrde ut ringarna sa vi stannade bara vid nast sista baren och drack ett par ol och blev aven bjudna pa stark sprit med nagot som liknade sjogras i som smakade som tequila. Kande mig nastan lite full efter det barstoppet. Efter vi tubat gick vi och at med det hollandska paret vi akte med, fick nagra bra tips om bade Vietnam och Kambodja. De hade dock kannt sig lurade flera ganger i Vietnam vilket jag aven hort fran andra sa det galler att jag ar pa min vakt nar jag kommer dit.
Pa kvallen gick jag och Mary runt i stan och at middag pa en av alla restauranger som visade Vanner. Vi bot aven guesthouse till ett dar vi bara behovde betala 3 dollar – for bada.
Pa lordagsmorgonen borjade resan till Vientiane som bl a innefattade en kajaktur. Forst akte vi tuk tuk i drygt en timme, sen borjade vi paddla i ett par timmar. Efter det var det lunch och bad och sen var det en halvtimmes paddling innan vi fick hoppa in i tuk tuken igen som korde oss i ca 1.5 timme till Vientiane. Forst tyckte jag vi paddlade lite for kort tid, men i efterhand ar jag glad for det da jag var rejalt stel i nacken och axlarna dagen efter. Men det var iaf riktigt roligt, speciellt nar vi akte genom de tuffa partierna i floden, dar det var vagigt och stromt. En kajak valte tre ganger men vi klarade oss!
Vid halv fem var vi framme i Vientiane och jag sa hejda till Mary som skulle aka vidare till Pakse. En tuk tukforare korde mig runt till nagra budget guesthouse for runt 6 dollar men alla var riktigt skabbiga utan egen dusch och toalett sa efter 4-5 ackliga stallen tog jag in pa ett guesthouse som var ratt ok, lite noppriga lakan bara. Kostade 10 dollar per natt vilket kandes som rena ranet efter att ha bott sa billigt med Mary.
Gick runt pa stan pa kvallen och gick sen och tog forsta varma duschen sen i Chang mai. Lovely!

Efter 12 timmars somn vaknade jag seg och stel efter kajakturen. Har aven haft traningsvark de senaste dagarna efter alla tempeltrappor jag gatt upp for, och for att inte tala om nar vi besteg toppen av vattenfallet!!
Jag tog en lugn morgon pa rummet och gick sen ut pa stan. I ett tempelomrade kom det fram en kort kille fran Laos, Gone. Han var pratglad och berattade att han hade varit munk men jobbade nu som larare i engelska. Han erbjod sig att visa mig ett tempel, sen en park, sen morningmarket och sen That Luang, ja sen hade vi tillbringat nastan hela dagen tillsammans. Han var jattetrevlig men pratade valdigt mycket och ibland skenade hans engelska ivag sa jag inte forstod ett ord. Han tyckte ocksa att jag sag ung ut, som alla andra, typ 18. Men tillskillnad fran killen pa guesthouset i Vang Vieng som sa att jag hade en typisk stor svensk nasa. Sa tyckte Gone jag sag ut som en modell eller filmstjarna. Ja allt ska man fa hora, undrar vad han ville ha =)

I mandags vaknade jag halv atta av hemska kramper i magen. Det var borjan pa annu en mardromsdag. Jag som alltid brukar klara mig, men nu hade aven jag rakat ut for en ordentlig matforgiftning. Knip i magen, toalettbesok och extrem matthet praglade min dag. Var ytterst nara att svimma nar jag var nere i receptionen for att kopa vatten. Seglade ner utanfor min dorr och fick krypa in. Lyckades iaf sova nagra timmar pa dagen. Pa kvallen gick jag ut for att kopa vatskeersattning, mer vatten och ngt att ata, vilket kandes som en kamp for overlevnad. Forst stannade en tuk tuk som inte alls forstod vad jag ville.. p h a r m a c y, m e d i c i in!! S i ck = m e d i c i n. Men nej han forstod inte. Fick tag i en annan som forsokte fraga lite tuk tukkompisar och tillslut lyckades jag komma till nagot som skulle likna ett apotek. Fick satta mig ner nar jag pratade med killen bakom disken, nar jag kom ut fran snabbkopet och jag var tvungen att ligga i tuk tuken for att inte tuppa av, jag var helt utmattad. Otroligt laskigt och jag kande mig inte sa kaxig da. Jag har lite daligt samvete for att jag inte var jattetrevlig mot tuk tukforaren men jag var sa radd att svimma och det tog san tid.
Under natten sov jag ytterligare 12 timmar om man inte raknar med alla ganger jag var uppe och sprang pa toaletten. Det ar verkligen sant att man inte uppskattar nar man ar frisk forran man blir riktigt sjuk. I gar kande jag mig lite battre, men langt ifran bra. Orkade ga ut en kort svang och kopa bananer. Varje trappsteg kanns fortfarande som att bestiga ett berg och sa fort det blir for varmt blir jag alldeles yr. I dag har jag iaf atit forsta maltiden, fried vegetables. Gick ok men borjade nastan grata av att lasa menyn, jag vagade inte ata nagonting.
Jag minns att jag sa efter forra resan allt gick sa smidigt att jag nastan onskade att nagot hinder skulle dyka upp. Nu har jag redan fatt nog av motgangar pa denna resa. Och bara under dessa tva veckor har jag onskat att jag var hemma fler ganger an pa 2,5 man forra aret. Det betyder inte att jag angrar att jag akte men jag kan erkanna att det redan nu har varit mer kampigt att vara borta fran alla. Manga tankar gar till alla dar hemma men jag forsoker kampa emot och njuta av stunden. Att hemlangtan har kommit starkt de senaste dagarna ar kanske inte sa konstigt da jag kannt mig sa liten och ynklig. Och nar jag befinner mig pa samma plats under lang tid blir jag latt rastlos och det ar da man vill ha nagon att ”hanga med”. Nar schemat ar fullt och jag ar pa resande fot ar da jag verkligen uppskattar friheten med att resa sjalv. Resan genom Vietnam och Kambodja kommer bli effektiv sa jag hoppas dessa tankar och kanslor forsvinner da. Jag trodde verkligen inte jag skulle kanna sa har, trodde inte jag skulle sakna som jag gor. Men det ar ju svart att veta innan, for jag kande mig redo att resa nar jag gav mig ivag. Jag vet att jag nu kommit in i en ond cirkel, borjar jag tanka pa allt som betyder nagot hemma kanns allt detta sa betydelselost. Men jag maste forsoka koppla bort allt hemma och njuta av borta.
Well well, imorgon gar flyget till Vietnam och Hanoi, nytt land och nya aventyr!
Vi ses dar!