Jättegift!

Vi hade bett barkillen på hotellet om hjälp att ta oss till Bandia – det närmaste naturreservatet.
GoInternational vill ju ha så mycket betalt, så vi tyckte att detta måste gå att fixa på egen hand.

Han hade fixat en något lätt engelskförstående chaufför åt oss som hämtade upp oss vid hotellet.
60.000 cfa för alla fyra var dealen.
Det motsvarar 840 kronor ( 210/st) vilket bara det är jättemycket pengar i ett land som detta.
Men Hasem, Vida. Karin och jag kände oss ändå nöjda med priset.

Vi skumpade i väg i vad som i Thailand hade kallats ”Song Thaw” typ Tuk-tok alltså.

Bandia ligger femton kilometer från Saly i ett savannområde med mest acaciaträd och baobaträd.

Baoba är ju egentligen inget träd: det är, precis som ”Drakblodsträd” en ört.
Det som karaktäriserar örter är att de vedar på utsidan, men aldrig inuti samt att de blir över 1000 år gamla. Baobaträden är i stort sett ihåliga, bara vatten egentligen.
Baobas bär bara blad under den korta regnsäsongen – resten av året står de kala.
Bladen skördas och används som djurfoder och den ludna frukten, Monkey Bread, som hänger kvar på långa skaft, med sitt välsmakande degiga fruktkött, används som ”Imodium”.

Inne i Bandia ser man på några ställen heliga Baobas: där ett av Sengals många folksammar begravde sina döda inuti en ihåliga träden. Jag tror det var Serekukturen som begravde så.

Baobaträdet är senegals nationalsymbol och dess typiska siluett dyker upp överallt.

Inne på Bandia fick vi med oss en lokal, engelkstalande guide.
Vi fick se Kudu, Eland, Impalas, Hokeantiloper, bufflar, gröna och en röd apa, Ostrich samt hade turen att se jättesköldpaddor som parade sig.
Dessutom hade vi den stora lyckan att få se två noshörningar på en armslängds avstånd och de tre andra såg när girafferna försökte bli fler. Utom jag som stod någon meter ifrån dem – med ryggen emot – och smygfotade förra årets avkomma.
Jag trodde att alla skrek för att jag inte skulle skutta runt bland ormarna på savannen och fota.
Först när jag vände på huvudet och såg hanen kliva av så förstod jag att han nyss klivit på.

Bandia var som Kolmården fast på riktigt.
Det går inte att hoppa över – närmare än så här kommer vi inte afrikas djur i Senegal.

På eftermiddagen slöade vi på Savannas solstolar.
Jag sover och sover. Jag var väldigt trött. 2006 var ett turbolent år.

Vi tassade upp till den mest turistiska sidan av Saly för middag.
Servitören kämpade för att bjuda ut mig efter sitt arbetspass.
Visst hade det varit jättekul att dansa afrikanskt på någon klubb. Men inte i hans sällskap.
Och Karin är ingen dansmänniska, så jag valde att verkligen stennobba.

Först var jag inte bara gammal, utan jättegammal och jättetrött.
Sen beslöt jag mig för att vara gift. Inte bara vanligt gift utan jättegift.

Svenska pojkvänner struntar Senegaleserna blanka i. Men gifta män är värda att respektera.
Kvällen slutade med att servitören nästan bröt ihop över sin svenska broders öde: här satt hans feta vita hustru och gjorde av med hans pengar… och hemma slavade den stackars mannen med jobb och hus och hem och alla barn.

Han for ut över mig… hur jag som kvinna kunde utsätta min stackars man för detta hemska.
Jag log och deklarerade att min man är så lycklig över att vara gift med mig så han tycker att detta är helt okej.

Jag kommer inte till himmelen nu, va?