Ta körkort i Nairobi – en rolig och billig utmaning

Kenyas huvudstad Nairobi är en myllrande bilstad och Susanna knyter händerna i fickorna för vart hon än vänder blicken ser hon en potentiell bilolycka. Ändå går trafiken märkligt smidigt trots människor som springer ut i vägen utan att se sig om, frånvaro av vägskyltar och blinkande rödljus som för tankarna till rysk roulette. Efter ett halvår i staden bestämmer Susanna sig för att det är dags att bli en del av detta myller. Hon ska ta körkort.

Trafikskolor finns det gott om i Nairobi, Kenya, problemet är snarare att hitta en som känns tillräckligt bra och säker. Valet faller till slut på Automobile Association of Kenya (AA), som motsvarar svenska Vägverket. Jag bestämmer mig för att köpa ett paket som omfattar tio teorilektioner, tjugo körlektioner (30 timmar totalt), bokning av uppkörningstest, medlemskap i AA och användning av deras bil under uppkörningen. Dessutom är den här trafikskolan den enda som kan utfärda internationellt körkort vilket passar mig fint.

Det är tisdag och första teorilektionen börjar klockan 10. Jag känner mig pirrig och förstår fortfarande inte att den här första lektionen är första steget mot målet att hålla ett alldeles eget körkort i min hand. Trafikskolan ligger på Argwings Kodhek Road, inte långt från köpcentret Yaya i Hurlingham. Lätt andfådd tar jag trapporna till tredje våningen och letar upp teorirummet. Jag är lite tidig och en lektion håller på att avslutas. Runt en stor bilbana, komplett med olikfärgade leksaksbilar, sitter ett gäng studenter och lyssnar noga till lärarens instruktioner.

Jag faller nästan i skratt vid den komiska anblicken. Här sitter ett gäng mer eller mindre vuxna människor som kör bilbana, fnissar jag tyst för mig själv. En stol dras fram och jag sätter mig bland de andra. Efter en stund blir det min tur och jag får instruktionen att köra en röd bil runt rondellen och placera den bakom den blå. Det är vänstertrafik och jag får hålla tungan rätt i mun för att inte köra över i motsatt fil. Jag inser med ens att det här faktiskt är pedagogiskt. Med hjälp av bilbanan lär jag mig grunderna i teorin. Byte av fil, rondellkörning, parkering och så vidare.

På de följande lektionerna går vi igenom vägskyltar (trots att det knappt finns några att tala om ute i trafiken). Och sedan är det dags att lära sig handtecken. Vi ställer oss alla upp i klassrummet framför läraren som viftar med sin högerhand och visar hur vi ska uppmärksamma våra medtrafikanter om att vi planerar att köra vänster, höger, sakta ner eller stanna. Hela klassen viftar med armarna och lite svettiga blir vi allt. Lite försynt räcker jag upp handen och frågar ”Men varför kan vi inte bara använda blinkersen?”. Läraren ler tålmodigt och säger ”Du vet, kenyaner kör som galningar och man måste använda handtecknena för att vara extra tydlig. Och ibland kan blinkersen på bilen gå sönder och då måste du veta hur du ska göra”.

Därefter är det dags att bege sig ut i trafiken. Min lärare rattar vant ut på hektiska Argwings Kodhek Road och jag sitter i passagerarsätet bredvid honom. När jag frågande vänder mig mot honom och undrar om vi ska åka iväg till något fält för att övningsköra säger han leende att ”Nej, nej, vi ska köra här!”. Han parkerar bilen på en mindre trafikerad gata och ger mig bilnycklarna. Hjälp.

Jag får igång bilen och vi rullar. Jäklar, jag kör verkligen, hinner jag snabbt tänka innan jag helt och fullt vänder fokus mot trafiken. Jag kör framåt, jag backar, jag blinkar, jag svänger, jag stannar OCH jag håller mig på vänster sida hela tiden. Det är inte utan att jag känner mig stolt.

På lektion nummer trettio kommer en inspektör som gubben ur lådan för att förhöra mig på vägskyltar, handtecken, bilbana och slutligen bilkörning. Det här förhöret är en överraskning för mig, men det visar sig att jag klarar det bra nog för att bli godkänd för uppkörning.

En tidig morgon är det så dags för det slutliga provet; muntligt teoriprov och uppkörning på polisstationen i stadsdelen Karen som är uppkallad efter Karen Blixen. Hit kommer studenter från en mängd olika trafikskolor och jag verkar inte vara den enda som är nervös. På uppfarten ligger en mängd bilvrak utspridda som kadaver och en rakryggad man som är ansvarig på stationen pekar upplysande mot dessa när han talar till oss om bilkörning och om vikten att köra laglydigt.

Vi ställer oss i kö och två och två väntar vi på vår tur. Snart står jag framför en bilbana med en annan student bredvid mig och en inspektör på andra sidan bordet. Mina sönderkopierade teorihäften ligger tummade i väskan och nu är det upp till bevis. Inspektören vänder sig mot mig och frågar ”Vid vilka tre tillfällen får man köra om på vänster sida”. Jag klarar frågan och de som sedan följer. Vid en fråga blir det helt blankt och studenten bredvid kommer till min undsättning precis som jag kommer till hennes en stund senare när hon får en fråga om helstreckade linjer. Efter att ha kört bilen rätt på bilbanan blir jag godkänd och det är dags för uppkörning. Jag är taggad. Lika osäker jag var på teorin lika säker känner jag mig på körningen. Jag vill köra, jag vill blinka, lite nonchalant sticka ut handen genom rutan och göra ett handtecken. Kort sagt, jag vill visa att jag kan!
 
Vi klämmer in oss i en personbil; inspektören jag och fyra studenter till. Jag sitter inklämd i mitten och väntar på min tur. Första tjejen kuggar då hon gasande glömmer att ta ur handbromsen. Det blir min tur. Det här har jag övat på. Jag ska starta i backe. Motorn spinner fint och jag gör precis som jag övat på trafikskolan. Vi rullar framåt. ”Okej, nästa”, utbrister inspektören bredvid mig när jag kört knappt fem meter. Jag tittar förvånat på honom. ”Men ska jag inte köra mer”, frågar jag. ”Nej, det behövs inte”, får jag till svar och han skriver en kråka i mina papper. ”Du har klarat dig”, avslutar han.
 
Snopet, men härligt! Det återstår bara att fylla i några papper på polisstationen, lämna ett par passfoton och sedan är det klart. Om ett par veckor kan jag hämta såväl mitt kenyanska körkort som mitt internationella.
 
Nu ska jag fira!